Secret Sphere - Heart & Anger

[2004][Massacre]

Secret Sphere har irrat bort sig. Från att en gång varit ett ungt lovande powermetalband med brottarhits som ”Ride of the Valkyrie” och ”Age of Wizard”, låtar som skulle kunna platsa på vilken Rhapsody-platta som helst, inger de numera bilden av ett alltmer splittrat band. ”Heart & Anger” är namnet på fjärde plattan och liksom titeln antyder så ska musiken spela an på såväl musikalisk skönhet som rå ilska - Det är med andra originalmixen för symfonisk kraftmetall som bultar på dörren.

Italianosarna har till varje ynka beståndsdel anammat det typiska italienska soundet. Musiken har sedan länge haft svåra Rhapsody-komplex, blandat med en gnutta Thy Majestie, men som numera doppats rakt ner i Labyrinths ”Return to Heaven Denied”-gryta. Hela skivan är invirad i Labyrinth-väv och Secret Sphere skulle kunna spinna vidare på sina landsmäns ståtliga broderier om det inte vore för att de slår knut på sin egen kreativitet.

Det sägs att en kedja inte är starkare än dess svagaste länk, och här har man med sångaren Roberto Messina länkat ihop en ankarkätting med en gummisnodd. När karln tar ton i tunga låtar som ”Lights On” skär det rejält i undertecknads öron. Falsksång är det väl annars inte direkt gott om, men något större hjärta i Robertos ideliga falsett finner man inte och någon ”anger” existerar överhuvudtaget inte. Dock finns det korta ögonblick då den italienska charmen tittar fram och Messinas röst är inte helt olik en annan Robertos - Givetvis då Rob Tiranti från Labyrinth.

”Lights On” är för övrigt ett lysande exempel på varför ”Heart & Anger” inte når ända fram. Här blandar man stenhårda trummor och thrashriff (!) med soprankörer och pampiga keyboards, och inte helt oväntat låter det för jävligt. Gitarristerna vräker gärna på och det märks att Secret Sphere vill vara hårda, men balansen mellan aggressivitet och melodi upprätthålls ofta dåligt och kvar blir då endast en kakafoni av oljud. Grabbarna måste bestämma sig för vart man sikta, för när det klickar så kan man uträtta stordåd.

När de klämmer ur sig majestätiska bitar som ”Where the Sea Ends” och blandar dessa med rykande snabba och pampiga ”Faster than the Storm” kan jag inte annat än att kapitulera. Den här musiken ligger mig extremt varmt om hjärtat och refränger som de i ”Loud and Raw” och hitbetonade ”Dance with the Devil” menar att Secret Sphere faktiskt kan tillhöra högsta divisionen. Tyvärr verkar det mesta av krutet vara lagt på att fläska till refrängerna. Verserna är stundtals långa, trista transportsträckor mot det stormande crescendot.

Episk och stundtals ljuvlig italiensk power metal som vill väldigt mycket. Det är ojämnt, men topparna reser sig högt över det mesta inom genren. Hoppas nu bara att de letar sig ut ur den här labyrinten och samlar sig för det mästerverk som gror inom Secret Sphere.

Jacob "Jacobi" Holmström

Betyg: 7/10


<< Tillbaka till Skivrecensionerna