Shape Of Despair - Illusions Play

[2004][Spikefarm]

Att lyssna på doom kräver sin person. Och då avses inte den förhållandevis hitbetonade version som kännetecknar Candlemass, Trouble och sentida Cathedral (minus Endtyme). Dessa orkestrar kännetecknas trots allt av ett högst påtagligt groove. Förmodligen är det också däri framgången för dessa två ligger; det är lättillgängligt för de allra flesta som kan sin Sabbath.

Shape Of Despair är en helt annan historia. Svävande, atmosfäriska ljudlandskap möter bottenlöst mörker i en både vacker och skrämmande allians. Det är inte helt olikt My Dying Bride. Men till skillnad från Aaron Stainthorpes klagande (och i mitt tycke något enformiga) stämma, handlar det här om kombinationen herr och fru Koskinen och ett direkt möte mellan himlens änglakörer och underjordens rytande bestar.

Just Natalie Koskinens insats lämnar ett starkt intryck och minner om Julee Cruise som sjöng på ledmotivet till Twin Peaks. Jag kommer också att tänka på The Gathering kring tiden för "Mandylion". Rysligt vackert med andra ord.

Pasi Koskinen å sin sida plockar sina oktaver från de nedre magtrakterna på ett synnerligen föredömligt sätt. Men det är också Pasis insats som gör "Illusionís Play" svårtillgänglig för en bredare massa. Det tyder i och för sig på sann integritet att inte tänka kommersiell framgång i första rummet. Cred.

Avslutningsvis; det gäller att inte ha bråttom när man lyssnar på Shape Of Despair. Hur länge du än väntar kommer det inga uptempo-partier eller oväntade stick. "Illusionís Play" svävar fram i ett nästan sövande tempo som vid fel sinnesstämning bara är frustrerande. Tar du dig tiden blir du dock rikligt belönad, ty detta är kvalitet rakt igenom. Hade Natalie Koskinen fått lite större utrymme hade betyget åkt upp ytterligare ett snäpp.

Martin Lee

Betyg: 8/10


<< Tillbaka till Skivrecensionerna