Bland husvagns-hits och elektriska stolar

För snart en månad sedan hoppade Dream Evils skinnpiskare Snowy Shaw av bandet utan synbar anledning. Han är även aktuell med Notre Dame-skivan ”Creepshow, Freakshow, Peepshow”. The Power of Metal var naturligtvis nyfikna på vad som händer härnäst och tog därför kontakt med Snowy för att ta reda på hans planer inför framtiden.

Först av allt, varför hoppade du av Dream Evil?
   - Jag hade väl fått nog av allt jävla krångel helt enkelt. Ambitionsnivån på mig och de övriga medlemmarna skiljer sig ju markant, de har ju sina barn, sina jobb och sina trädgårdar att sköta. Det var ju även därför Gus G lämnade skeppet och, i samma veva som jag själv, även vår nya manager. De har ju någon slags hippieidé att Dream Evil skall vara ett demokratiskt band där allt skall delas lika. Framför allt fördelning av royalties och publishing då och inte arbetsbördan, eftersom jag gjorde mångdubbelt så mycket.

Först lämnade Niklas Isfeldt och Peter Stålfors Dream Evil, när de kommer tillbaka så hoppar du av. Har det något samband?
   - Tja, de slutade ju för att de inte kunde få ihop det med familj, jobb och så vidare, för att de varken kunde eller ville turnera och satsa. Det kom ju knappast som någon överaskning men att förlora en sångare är ju dödsstöten för ett band. Definitivt om man har en sådan ovanligt ren och fin röst som Niklas har.

   - Jag tyckte att vi lika gärna kunde göra en sista platta och sen lägga ner. Man kan säga mycket om Fredrik (Nordström) men han ger sig fan aldrig, han är som en kyckling som fortsätter springa trots att man huggit huvudet av den! Vi två gjorde en hel del försök att hitta en värdig ersättare under 6 månaders tid ungefär, men det funkade inte. När Niklas sen var villig att komma tillbaka, trodde jag i min enfald att saker skulle lösa sig i och med våran nya plan och manager. Tyvärr är inget förändrat till det bättre, så jag tyckte liksom allt är var totalt meningslöst och att jag slösat nog med tid redan på bandet.

Snowy förklarar att han alltid ansett Niklas och Fredrik vara bland hans bästa vänner och att en sådan skitsak som hans avhopp förhoppningsvis inte förändrar den saken.

Förutom avhoppet så är också Snowy aktuell med skivan ”Creepshow, Freakshow, Peepshow” med Notre Dame. Plattan spelades in live år 2000 på klubben Sticky Fingers i Göteborg och har nyligen släppts som en fullängdare. Är det här en avslutning av Notre Dame eller finns det någon fortsättning?
   - Nej, alltså vi gjorde vår sista livespelning på Halloween 2004. Även där kände jag att det var dags att gå vidare och jag hade under en längre tid känt för att köra lite annorlunda inriktning på musik, image osv. Jag var otroligt trött på att ständigt bråka med vårt skivbolag, alltid streta i motvind och att trolla med knäna för att hålla ihop bandet.

Snowy menar att denna live-platta, som fans bönat och bett om, är en ren avrundning. Ett tack-och-farväl till alla fans från den tid då Notre Dame var som absolut bäst. Att plattan är bra är inte bara Snowys åsikt. Utan åsikten delas också av många metalrecensenter runt om i världen som gett den full pott och utsett den till månadens platta. För övrigt finns ett litet antal limiterade digipack-skivor kvar att beställa på www.snowyshaw.com eller direkt från whitetrash_records@yahoo.com.

Vad har du för planer nu?
   - Vad jag sa till Dream Evil när jag lämnade dem var att, tack och heil! Nu drar jag och tar alla mina låtar med mig. Jag skrev ju ca 80% av materialet på ”The Book of Heavy Metal” och så hade jag skrivit mycket nu till nya tilltänkta plattan. Detta kommer jag nu att använda själv till min egen pryl som jag under lång tid haft planer på. Plus allt lite tyngre, hårdare material, som jag valt att lägga åt sidan och göra på egen hand.

   -Då jag ansåg att låtar som ”Man or Mouse”, ”Gold Medal in Metal” och ”Book of Heavy Metal” nästan bara fungerade som ett klart undantag i Dream Evil i och med Niklas typ av röst. Denna gång anpassade jag till stor del musiken efter Niklas röst och valde att inte sjunga in demolåtarna själv först. För att på så vis inte få en snedvriden uppfattning om slutresultatet.

Snowy berättar att han spelar och sjunger in all musik själv, men att Gus troligtvis kommer att lägga ett par solon. Han konstaterar samtidigt att när det blir tal om livespelningar så får han skaffa lämpliga medmusiker då.

Eftersom Snowy tycks behärska det mesta när det gäller musik, i Dream Evil var det trummor medan det var sång och bas som gällde i Notre Dame, är jag naturligtvis nyfiken på vad han föredrar själv?
   - Det är vilket som, jag skiter i vilket bara slutresultatet blir bra och något så när som jag föreställt mig när jag skrivit låten. Att jag till en början spelade bas live med Notre Dame var väl egentligen för att jag lättare kunde koncentrera mig på sången och framträdandet i sig. I studion la jag dock det mesta av gitarrerna och samma sak gällde Dream Evil.

   - Varför slösa tid på att sitta och lära någon annan mina låtar när jag skrivit och lirar dom alldeles utmärkt själv? Jag har nästan alltid gjort så med alla band jag varit med i. Eftersom jag har en klar uppfattning av alla delar och komponenter när jag gör låtar. Samt att det aldrig har varit tal om band som repar och gör sakerna ihop innan man spelar in plattorna.

   - Live tycker jag dock mer om att vara frontman än att sitta i bakgrunden. Det blir bättre kontakt med publiken och man får chans att agera ut mera.

Vad gör du förutom musiken?
   - Sedan en tid tillbaka jobbar jag för Patric Ullaeus och Revolver Film Company som rekvisitör, assistent och allt-i-allo. Jag har precis avslutat en 22-timmars inspelning med nån tysk hip-hop grej igår och skall imorgon fortsätta jobba på en ny video till Evergrey.

Revolver Film Company arbetar mycket med olika musikproduktioner men gör även en hel del reklamfilm. Snowy avslöjar bland annat att han byggt en elektrisk stol åt Dimmu Borgir och en massa sådant som ska se ut som på skräckfilmer.

   - Jag byggde ju all scenrekvisita åt Notre Dame så jag har ju en viss erfarenhet på den punkten. Sen plåtar jag väl en del band emellanåt, designar logotypes, slogans, omslag, scendekor och allt möjligt.

   -Jag har väl alltid haft en konstnärlig talang och öga för sådant, därför brukar folk höra av sig eftersom dom vet att jag har visioner och en miljard ideér. Fick förfrågningar igår om göra skivomslag, plåta och allt annat till ett stökigt Göteborgsrockbands debut. Jag skall även designa onda symboler samt ta bilderna till ett annat.

   - Sen har jag blivit ombedd att göra en trumclinic om någon vecka eller så, jag får väl försöka lira bort lite rost och förbereda någonting! Det har väl också att göra med musik, som allt annat jag gör i stort sett. Jag umgås väl med min tjej ibland också!

Känns det aldrig splittrat med så många olika projekt?
   - Jo, egentligen skulle jag helst bara vilja sitta hemma och skriva låtar och greja med skivomslagen på mina egna projekt men ja, vad ska jag göra?... Det finns ju så mycket som är kul att göra och så lite tid, tyvärr, och jag måste ju överleva.

   - Å andra sidan så kan jag ju få chans att utöva all olika slags musik jag gillar i dom olika projekten. Det är svårt att ha en röd tråd och samtidigt kombinera Slayer och Abba. Till exempel skiljde ju sig Notre Dame och Dream Evil extremt mycket åt, jag tror inte jag mött nån som gillade båda banden samtidigt. Förutom jag själv och Gus möjligtvis! Till Dream Evils musik kunde jag få utlopp och dra nytta av mina typ enda influenser av softare 70-80-tals hårdrock. Som Scorpions, då jag aldrig diggat band som Europe eller Whitesnake något vidare. Kanske i viss mån även Manowar, Accept och Judas Priest. I Notre Dame var det i huvudsak helt andra influenser som gällde men dom tre sistnämnda har nog fungerat som gemensam nämnare i någon mån för båda banden.

Förra året såg vi dig trumma på melodifestivalen tillsammans med Kee Marcello. Var deltagandet på melodifestivalen en engångsgrej eller något som gav dig mersmak?
   - Alltså det var helt otippat! Jag hade aldrig kunnat gissa att jag skulle hamna i en sådan situation, det fanns inte i min föreställningsvärld. Men det är inget jag ångrar alls, det var ju bara skitroligt. Jag hade inga som helst förväntningar på vårt bidrag, jag spelade ju bara lite trummor... fast jag fick ju chans att träffa en massa roliga människor och supa med Skara-Bert i alla fall! Det var också kul att se hur allt funkar och att se hur välorganiserat allting kan vara. Till skillnad från det mesta jag sett i metalvärlden, där tyvärr det mesta sker helt slumpmässigt och utan egentlig plan.

Jag skriver ju låtar ihop med andra människor lite då och då och det kan ju hända att någon av dessa hamnar på melodifestivalen, inte mig emot. Den prylen gör man ju enbart för att det är kul och framför allt för att tjäna pengar. På så sett kanske jag kan finansiera min egen introverta underground-musik, precis så som många skådisar gör.

   - Det kommer ut en låt nu snart, som jag skrev ihop med några snubbar i Stockholm förra året, som heter ”Du och jag och Glenn Hysén”. Det är trummisen i Gyllene Tider som sjungt in den. Den släpps väl nu snart och förhoppningen är väl att den ska bli någon slags sommarhit och ”nu-kommer-fotbolls-VM” eller något sådant. Det är ju ingen hårdrock direkt utan det är väl mera likt Gyllene Tider, men det blir ju som det blir. Allt beror på samspelet med de männsikor man jobbar med. Jag menar det var ju bara på skämt att jag sjöng ”Du och jag och Glenn Hysén”, men de tyckte att det var jättebra! Men om man tittar på statistiken... när man ska skriva låtar åt folk ska det ju vara sånt som går hem i stugorna. Liksom sådana här idiot-hits som ”Långa bollar på Bengt” och "Fånt ja en körv", sådana där Husvagns-hits!

   - Jag älskar bra låtar oavsett genre och att hitta på låtar är bland det bästa jag vet. Om det måste vara hårdrock? Nja, det behöver absolut inte vara distade gitarrer, dubbla kaggar och falsettskrik för att jag skall gå igång. Åter igen, jag gillar bra låtar först och främst. Även om jag är och förblir en rocksnubbe med bredd så skulle jag nog fan mycket hellre lira med Lena Philipsson än nåt mediokert jävla tyskt power metal-band. Tyvärr är det ju så att man blivit nischad på grund av de sammanhang man tidigare setts i och får därav bara en viss sorts anbud.

Under samtalets gång hinner Sverige göra 4-0 i sin match mot Lettland i OS-hockeyn, min sista fråga till Snowy blir alltså om han själv tittar på matchen?
   - Nej, absolut inte. Jag har aldrig varit mycket för sport, även om jag kan föredra att utföra sport själv... men titta, nej. När de idrottar ensamma är det intressantare, han Stefan Holm eller vad han heter och Carolina Klüft. När de springer eller hoppar så där bra är det intressantare, då kommer prestationen i fokus. Det är så jävla maxat att jag nästan börjar gråta. Inget snick snack eller smaksak, springer du snabbast i världen - så springer du snabbast i världen! Men lagsport, nej det funkar inte.

Är det din filosofi i musiken också?
   - Själv är bäste dräng, ja. Jag är ingen direkt teamplayer, det kanske låter negativt men så är det!



Per Fredin


<< Tillbaka till Intervjuer