Sonata Arctica - Reckoning Night

[2004][Nuclear Blast]

Finland växer sig allt starkare inom hårdrocken och nu när Stratovarius verkar ha lagt av, Nightwish har gått från det snabba melodiösa - till förmån för det pampiga och invecklade, kan nu Sonata Arctica se sig som det ledande finska bandet inom melodiös snabb hårdrock. Bandet i fråga har aldrig gjort mig besviken. Ända sedan deras debut ”Ecliptica”, har de levererat storverk på storverk och Reckoning Night är definitivt inget undantag. För bara någon vecka sedan så hyllade undertecknad Jari Maänpäs ”Wintersun” och kallade den självbetitlade debuten för det bästa som har släppts från vårt östra grannland i år. Jag hade då inte hört Sonata Arcticas nya skiva vid den tidpunkten, men hade jag gjort det så hade jag definitivt inte skrivit så.

Denna skivan krossar, demolerar och pulveriserar de flesta skivsläppen gjorda i år. Sångaren Tony Kakko och hans besättning har med denna plastbit presterat ett av sina bästa album hittills. Balladerna som har utgjort mer än lovligt av låtmaterialet på de föregående skivorna, förespråkas här av endast en enda. ”Shamandalie” - som den så vackert har döpts till - är en av de bästa lugna låtarna som bandet har pressat fram sedan debuten. Låten kommer in som en frisk fläkt och blåser iväg alla eventuella tvivel om att gossarna hade mist sin briljanta balladskrivarinspiration. Då de lugna styckena på ”Winterheart´s Guild” knappast håll Sonata-mått, spränger sig ”Shamandalie” fram som dynamit mot en bergvägg och flisorna som utsöndras bildar ”Reckoning Night”.

Inledande ”Misplaced” börjar förhållandevis tungt, men efter ett par sekunder blir det alldeles tyst och strax därefter sveper en underbar melodi in likt en skock duvor på ett bröllop, och vid refrängens kulm är det dags att kyssa bruden. ”Blinded No More” är en mid-tempo-historia med en ganska tung botten, men som växer sig starkare ju längre in i spåret man kommer. ”Aint Your Fairytale”, rusar iväg som en gepard för att fälla ett byte och när refrängen väl stundar ligger redan kattdjuret ned och spisar på en antiloop. Titelspåret känns som ett utfyllnadsspår som de absolut inte hade behövt. Spåret är segt, instrumentalt och vad dess existensberättigande är förstår jag inte. Säg inte ord – förövrigt albumets första singel - är en up-tempo-låt med Nightwish-vibbar och får allt att klaffa. ”The Boy Who Wanted To Be A Real Puppet”, halvballad, godkänd men inte mer. ”My Selene”, mid-tempo-låt som drar igång i refrängen, nästa singel? ”Wildfire”, inledningen känns som tagen från en film och det är mer än en gång som tanken på om detta kan vara ett konceptalbum dyker upp i huvudet. Elden bränner mina öron snabbt och i ett kort parti har de även lyckats att få med ett par folkmusikinfluenser. Detta är utan tvekan plattans bästa spår och Kakko visar upp en otrolig sångprestation - han verkar bara bli bättre och bättre med åren. Nästa spår som har ett sådant snyggt namn som ”White Pearl, Black Oceans” låter som en korsning mellan en ballad och riktig power metal-dänga. Avslutaren ”Shamandalie (som jag berättade om innan) smeker en likt en kallbris en varm sommardag, och rysningen låter inte vänta på sig.

”Reckoning Night” är en väldigt jämn skiva men det finns några utfyllnadsspår och således kan inte skeppet flyta fram med fulla segel, flaggan är nästan i topp dock.

Johan

Betyg: 9/10


<< Tillbaka till Skivrecensionerna