Space Odyssey - Astral Episode

[2005][Regain]

Patrik Johansson torde vara en upptagen man. Inte nog med att han medverkar med sin starkt Dio-influerade röst i Wuthering Heights och Astral Doors, han lyckas även finna tid för Richad Andersson´s Space Odyssey. Detta är bandets andra platta, och man kan likt föregångaren ”Embrace The Galaxy” beskriva musiken enkelt: Yngwie Malmsteen. Det låter nämligen stundtals snarlika, vilket inte är särskilt märkligt med tanke på att Richard är ett stort fan av den trinde strängbändaren. Dessutom påminner gitarristen Magnus Nilssons spelsätt om Malmsteens så mycket att det nästan blir löjligt.

Det krävdes inte många minuters lyssnande innan jag insåg att den här plattan med glädje skulle få ljuda i mina hörlurar den närmaste tiden. Inte gjorde det saken sämre att den växte vid varje lyssningstillfälle. Här bjuds på fart, tyngd, sköna melodier och massor av blixtrande solodueller. Likheter med Symphony X går även att finna. Keyboardsolon a lá Jens Johansson (Stratovarius) får mig oftast att gäspa, men när Richards Andersson låter sina flinka fingrar flyga över tangenterna, är det svårt att inte imponeras. Patrik Johansson är en suverän sångare som visar upp kraftfullhet, känsla och mångsidighet.

Låtarna, som är åtta till antalet, håller genomgående hög kvalitet. Spåret som sticker ut mest är avslutande The Seventh Star Fantasy, som inleds med körer i stil med de i Sagan om ringen-filmerna. Versen är en hurtig, folkmusikinspirerad ”duell” mellan Patriks rena röst och hans lite mer grymtande dito. Tyvärr faller låten på den trista refängen med de hårdare gitarrerna.

På det magra minuskontot hör bland annat att sången ibland får hålla tillbaka för långa, musikaliska utsvävningar. Jag skulle också velat ha haft fler låtar, men med en speltid på drygt 50 minuter, kan det inte beskyllas för att vara en kort skiva.

Det lutar åt en beställning av ”Embrace The Galaxy”…

Martin Pelin

Betyg: 8/10


<< Tillbaka till Skivrecensionerna