|
Space Odyssey - Optical Illusions Richard Andersson ligger inte på latsidan direkt.
Han fortsätter att pumpa ut plattor i en till synes aldrig sinande
ström, och jag är absolut inte den som klagar. Tvärtom,
han har genom de senaste åren blivit en av mina favoriter bland
låtskrivare och har aldrig gjort mig besviken. Fast det sistnämnda
var ju inte riktigt sant. När Anderssons Time Requiem förra
året släppte ”Optical Illusion” tyckte jag att musiken
var mycket tamare än vanligt och att nye sångaren inte gjorde
saken bättre. Hans svagaste vax i mitt tycke. När det nu blivit
tid för Space Odyssey att leverera en fullängdare blev jag något
bestört när det gick upp för mig att Patrick Johanssons
raspiga Dio-stämma inte skulle ljuda på ”Tears of the
Sun”, utan att någon för mig okänd gubbe vid namn
David Fremberg(Andromeda) skulle stå för den vokala biten.
Fremberg har en betydligt renare röst som till en början kändes
lite slätstruken och uddlös, men med lite inlyssning är
jag nu mycket mer positivt inställd då karln ju faktiskt är
riktigt kompetent. Han har kanske inte riktigt kraften i stämbanden
som sin föregångare, men väger upp detta med ett bredare
register och variation. När det gäller själva musiken har Anderssons
musik, vare sig det gäller Majestic, Time Requiem eller Space Odyssey,
karaktäriserats av snabba vansinnesfärder längs med instrumenten
och dess skalor. Nu verkar det som om man tröttnat lite på
de meckiga utsvävningarna och levererar klart rakare hårdrock
av klassiskt snitt, och det känns i ärlighetens namn lite skönt,
trots att jag skulle vilja höra lite lite smatter från dubbelkaggarna.
Sammanfattningsvis levererar Andersson ett riktigt bra album som faktiskt
bjuder mer variation och en liten annan musikalisk riktning än vad
jag förväntade mig. Betyg: 7/10 |