Steel Attack - Diabolic Symphony

[2006][Massacre]

Efter att Steel Attacks femte platta har snurrat färdigt i stereon kan jag konstatera följande saker:

Ronny Hemlin sjunger bättre än sin bror.

Steel Attack låter numera väldigt likt Tad Morose.

Omslaget till "Diabolic Symphony" är deras snyggaste hittills.

Deras bandnamn är fortfarande barnsligt tufft.

Steel Attack omsätter medlemmar på löpande band. Därför har deras skivor också låtit som både det ena och det andra. Men i stort kan jag väl säga att de har utvecklats från att spela väldigt rak, tysk powermetal, till att bli lite mer symfoniska med en något mer komplex ljudbild med åren. På de senaste två albumen har de fått rätsidan på en viktig sak – sången. Ronny Hemlin förvaltar sin position väl och använder sin kraftfulla röst på ett mycket smakfullt sätt.

"Diabolic Symphonys" styrka är att det är en ganska jämnstark skiva – men det är också dess svaghet. Trots att varje spår på plattan är fullt lyssningsbart och har bra driv saknar jag ett som sticker ut från mängden. Kort sagt: jag har svårt att säga vilka de bästa låtarna på skivan är. Missförstå mig rätt nu, Steel Attack framför sin powermetal på ett mycket kompetent sätt, men i detta fall räcker det inte för mig.

Per Fredin

Betyg: 6/10


<< Tillbaka till Skivrecensionerna