Stratovarius

Bandet från de tusen sjöarnas land kämpade länge med demoinspelningar innan de blev kända och fick skivkontrakt. De har sedan starten utvecklats och blivit mer och mer inspirerade av klassisk musik.

Stratovarius bildades 1984 i Finland, av trummisen och sångaren Tuomo Lassila, gitarristen Staffan Stråhlman, och John Vihervä, som spelade bas. De kallade sig tidigare Black Water. Deras musik var starkt inspirerad av Black Sabbath. Staffan försökte dock ändra konceptet något genom att tillföra element från klassisk musik.

1985 hade Staffan och John lämnat bandet och ersatts av Jyrki Lentonen på bas, och Timo Tolkki på gitarr.
Tuomo hade , av förklarliga skäl, svårt att sjunga och spela trummor samtidigt. Dessutom var hans sångröst inte den bästa. Man letade efter ersättare, men nöjde sig, tillsvidare, med den nye gitarristen Tolkki att även sköta de vokala insatserna.

Tolkki förändrade bandets sound mot hur det låter idag. Han var inspirerad av gammal sjuttiotalshårdrock, i synnerhet Ritchie Blackmores band, och klassisk barock.
Bandet spelade in en demon som skickades runt till olika skivbolag i landet. Efter en spelning på Tavasti Club i Helsingfors, fick de ett skivkontrakt med CBS Finland. Med sin nye bassist Antti Ikonen, spelade Stratovarius in, och släppte sitt första album i maj 1989, "Fright Night". Året innan hade singeln "Future Shock"/Witch Hunt" släppts, och följts av "Black Night/ Night Screamer".

Sommaren 1989 bestod av ett stort antal spelningar för Stratovarius, varav den största var på Giants Of Rock-festivalen i finska Hämeelinna, där bl.a. amerikanska thrashbandet Anthrax också medverkade.
Året därpå lämnade bassisten Jyrki Lentonen bandet. CBS tappade intresse för Stratovarius, och ville inte ge ut fler skivor med dem.

Bandet fortsatte ändå öva, och med Timo Tolkki även på bas, gavs 1992 albumet med det föga fantasifulla "Stratovarius II", ut. Inspelningen och distributionen sköttes av dem själva, vilket resulterade i liten upplaga.

Exemplar av skivan skickades runt till alla möjliga ställen runt om i världen, och Shark Records var de första som visade sitt intresse. Det skrevs kontrakt, och Shark gav ut "Stratovarius II", med nytt omslag och nya titeln "Twilight Time", som gavs ut i hela Europa, men som blev mest i populär i Japan, där den låg på topp 10 listan över de mest sålda importskivorna. I Japan fick de ett kontrakt med JVC Victor Entertainment, som släppte "Twilight Time" i juli 1993.
Samma år gick Jari Kainulainen med i bandet, inför dess nya album, "Dreamspace", som släpptes 1994. Den ordinarie trumspelande Tuomo Lassila , hade skadat sina händer, vilket var anledningen till att Sami Kuoppamäki (Kingston Wall), skötte trummorna på fyra av låtarna. Detta album togs väl emot av de flesta, och ledde till att bandets popularitet ökade markant.

Efter en lång turné, bl.a. i Japan, spelade Timo Tolkki in sitt soloalbum "Classical Variations and Themes, och innehöll låtar som han skrivit redan i mitten på 80-talet. Musiken var, som man hör på namnet, influerad av klassisk musik, i ännu större utsträckning än Stratovarius.

Tolkki bestämde sig att Stratovarius behövde en ny sångare, så att han själv kunde koncentrera sig på det han var bäst på; att spela gitarr.
Uppdraget gick till Timo Kotipelto, och de släppte 1995 sitt fjärde album "Fourth Dimension" . Den nye sångaren tillförde mycket till bandet, och plattan sålde i mer än dubbelt så många ex. som föregångaren.

Inför nästa platta skedde ytterligare medlemsbyten. Tuomo Lassila, som var med och bildade gruppen, och Antti Ikonen, lämnade bandet. Anledningen var att de inte klarade av att spela låtarna Tolkki skrivit. De ersattes av Jens Johanson, som spelat keyboard med bl.a. Yngwie Malmsteen, och Jörg Michael som spelat trummor i tyska Running Wild.
Nu hade Stratovarius de medlemmar som än idag spelar ihop.

Albumet "Episode", markerade en musikalisk utveckling för bandet. Soundet var mer melodiskt och symfoniskt, och använde en kör på hela 40 personer, och en 20 personer stor strängorkester på några låtar. Några av de mest kända låtarna på skivan var "Father Time" och "Will The Sun Rise?", som både körs ofta live och blivit klassiker.

Följande albumet kom 1997 och hette "Visions". Det hjälpte Stratovarius att bli ännu mer populära. I hemlandet tog den sig till femte plats på försäljningslistan, och höll sig 24 veckor på topp 40 i Finland, där sålde guld, d.v.s. 20 000 exemplar. Detta var ovanligt bra för ett heavy metal-band.
Under den följande, långa världsturnén, spelades liveskivan "Visions of Europé" in.

Efter nästa skiva som hette "Destiny" (1998) fick Stratovarius motta flera priser av den finska hårdrockstidningen "SFP". Det var läsarna som röstat, och Stratovarius vann bl.a. för bästa finska metal-band och på andra plats med Destiny, för bästa album.

Inför nästa skiva bytte Stratovarius skivbolag till tyska Nuclear Blast Records, ett av de största metabolagen i världen. Resultatet "Infinite", som kom i början av 2000, fick positivt mottagande, men kritiserades även för att vara intetsägande och upprepande.
Efter Infinite, och den numera, obligatoriska turnén, tog gruppen en paus. 2001 släpptes "Intermission", som bestod av gamla b-sidor, bonuslåtar och covers, och Kotipelto och Tolkki släppte solomaterial, men utöver det var det väldigt tyst om Stratovarius, och rykten om splittring gick.
Ryktena visade sig vara falska och bandet släppte "Elements pt. 1" i januari 2003. Den var något mer episk i sin ton, och låtarna var lite längre än vanligt. Annars lät den väldigt likt de tidigare plattorna. Kritiker har haft blandade känslor om Elements, mest pga. att den skulle låta precis som alla andra skivor.
I framtiden kommer "Elements pt. 2" att släppas. Den är redan i stort sett skriven och inspelad.