Testament - Live In London

[2005][Eagle Vision]

Likt en Gert Fylking på Nobelfest utbrister jag ett ljudligt ÄNTLIGEN! Men till skillnad från mannen i den rosa träningsoverallen finns inte ett uns ironi i mitt utfall. Snarare ett avmätt konstaterande att detta gäng borde ha fått ur sig en dylik utgåva för åtskilliga år sedan. Men det är fel och klaga. Bättre sent än aldrig som det så bekant heter. För det här är något helt annat än kalkonen ”Seen Between The Lines” som återutgavs i fjol.

Till skillnad från CD-versionen (som du hittar i recensionsarkivet) får vi, förutom bild till brutaltonerna, även en intervju som skildrar en del av bakgrunden till konsertmaterialet. Eller egentligen ett antal väl valda ord kring återföreningen, Chucks cancer, vad medlemmarna har haft för sig sedan det sist begav sig, plus lite annat. Ett snyggt och väl sammansatt ihopklipp av lagom långa sekvenser där varje medlem får komma till tals. Men varför man slarvat så med ljudet är en gåta. En mygga på skinnvästen eller en riktad mick hade förmodligen räckt.

Ljudet på konserten är dock helt felfritt, för att inte säga fenomenalt. Något som Alex Skolnick också påpekar i intervjudelen, där han konstaterar att dagens utrustning lämpar sig bättre för Testaments musik än det som fanns att tillgå när bandet startade. Just återkomsten av Alex är för övrigt en av de avgörande skillnaderna mellan original-Testament och det band som gav oss plattor som ”The Gathering” och ”Low”. För det är först när Eric Pattersons elaka riff blandas upp med dessa snygga harmonier som bandet verkligen kommer upp i nivå med genrens bästa. Jag skulle till och med vilja drista mig till att påstå att Testament i denna tappning överträffar både Anthrax och Megadeth på de flesta plan. Helt enkelt därför att låtmaterialet (framfört som här) stått emot tidens tand bättre.

Som live-DVD betraktat finns heller inget att klaga på. Det är snyggt filmat, vettigt klippt och med en förvånande närvaro som nästan påminner om riktigt bra publikinspelningar. Den intima stämningen på klubben bidrar dessutom till en genuin känsla befriad från överdådiga effekter, konstiga scener eller vallgravsliknande avstånd till scenen. Bara ett jävla tryck från såväl den stagedivande publiken som det taggade bandet; precis som vi som var med ”på den gamla goda tiden” minns det.

Enda minuset är egentligen när originaltrummisen Louie Clemente tar över från John Tempesta efter halva setet. Ringrostigheten märks tyvärr alltför påtagligt och resulterar mot slutet i rena missar. Man hade även kunnat hoppa över trista ”The Legacy” till förmån för exempelvis ”C.O.T.L.O.D.”. Bortsett från dessa petitesser är detta förmodligen den bästa moderna konsertdokumentation jag sett hittills. Låt oss nu hålla tummarna för ett nytt fullängdsalbum med detta manskap. Det kan bli precis hur bra som helst.

Martin Lee

Betyg: 9/10


<< Tillbaka till Skivrecensionerna