The Rise - Bluezone

[2004][Talking Music]

Det var inte utan viss förväntan som jag satte mig för att lyssna på The Rise. Två bandmedlemmar från den bästa uppsättningen av klassiska hårdrockarna Jerusalem kan väl inte bli annat än bra? Då talar jag alltså om basisten Peter Carlsohn och trummisen Michael Ulvsgärd, som bland annat medverkade på 80-talsklassikern ”Dancing on the Head of the Serpent”. Dessutom är keybordisten Reidar I Paulsen, även han från Jerusalem, gästspelare på skivan. Bandet kompletteras av gitarristen Ulf Järnevall och sångaren Sonny Larsson, som åtminstone ser hårdrock ut på bild i häftet. Därför är det en stor förvåning som drabbar en när det som ljuder i hörlurarna inte alls, ens med god vilja, kan kallas rock. Det här är pop av en sorts korsning mellan Depeche Mode och U2. Och minsann, är det inte Roxettes ”The Look” som är originalet till versen i ”Rise”! ”Give Me Your Name” är minst lika misstänkt lik ”In the Name of Love” (U2).

Det är tydligen Peter Carlsohn som är bandets initiativtagare och låtskrivare. Därför är det mycket överraskande att basen är det som hörs minst i produktionen. I stället är det killen som alltså inte ens är medlem i bandet, Reidar I Paulsen, som dominerar med sin keyboard, åtminstone i början av skivan. ”Usch vad trist”, blir därav första intrycket. Jag ljusnar lite i sinnet när femte spåret ”Will You Be Mine” faktiskt rockar riktigt bra. Minsann, till och med ett litet gitarrsolo kan höras där! Ännu gladare blir jag när sista låten ”Don’t You Give Up”, en tämligen stillsam bit, avslutas med ett långt, rytande gitarrsolo med den där rätta känslan.

Ska man vara rättvis är detta inte helt kass, om man bedömer det för vad det är och inte från mina personliga och felbedömda förväntningar. Det är en helt okej popplatta, som saknar alla tendenser till att låta som skräckexemplet av modern pop, Kent. Texterna är naturligtvis skrivna med en kristen grundsyn, men utan att bli påträngande religösa. Det låter faktiskt inte heller helt olikt Jerusalem-sångaren Ulf Christianssons senaste soloplatta. På sätt och vis bildar de båda projekten en fortsättning på senaste nyskrivna Jerusalem-plattan, ”Prophet” (1994), som innehöll många influenser från just U2, fast då alltjämt i hårdrockstappning. Även om det här duger, fortsätter jag nog hellre att hoppas på ett nytt Jerusalem-album! Till sist är det oundvikligt att kommentera det ofantligt fula och intetsägande omslaget. Det ser lika kul ut som häftet som brukar medfölja en CD-R-skiva ungefär…

David Bergström

Betyg: 6/10


<< Tillbaka till Skivrecensionerna