Sweden Rock Festival 9 - 11 juni 2005
Under tre dagar varje år förvandlas några gräsfält i det lilla samhället Norje till ett Mecca för dyrkare av hårdrock. Det allmänna intresset för evenemanget verkar öka för varje år, vilket den hastiga biljettåtgången är ett bevis för.
Årets lineup är en av de starkaste någonsin och för min egen del innehåller den många band jag inte är något fan av, men som ändå lockar att se. Med block och penna i högsta hugg, ger jag mig in i massorna.
Till tonerna av Blues Brothers inleder återförenade, gladthrashande Anthrax sin spelning i den stekande eftermiddagssolen. Efter att introt ebbat ut sparkas musiken igång med "Among the Living". Bara några sekunder senare grusas förväntningarna rejält. Orsak: Joey Belladonna öppnar munnen. Visst, han har aldrig haft en kraftfull pipa, men så här klent och mumligt trodde jag aldrig att det skulle låta. Synd, då de andra i bandet har energi och spelar nästan som på fornstora dagar. Lyckligtvis tar det sig en aning och när "Caught In a Mosh" liras dras man ändå med och har överseende med Joey, som verkar ha riktigt kul, och struttar ivrigt omkring på scenen i sin omåttligt omoderna, kortklippta lugg, en frisyr som försvann från hjässorna någon gång på 90-talets begynnelse. Favoriten "Madhouse" avverkas och under "Antisocial" går publiken verkligen igång. Headbangandet ökar, efter gitarristen Scott Ians uppmaningar.
Sammantaget gör Anthrax en schysst spelning, trots Belladonnas brister.
Från ett av 80-talets största inom amerikansk thrash metal, till ett annat, nämligen Megadeth med Dave Mustaine som enväldig diktator i spetsen. Musiken framförs med förvånande samspelthet och Glen Drover drar av några imponerande gitarrsolon. Mustaines sång är dock så försiktig och ynklig att det stundtals låter riktigt pinsamt.
- Vill ni höra något nytt eller något gammalt, frågar Biff Byford åhörarna, och svaret är naturligtvis givet. Saxons sångare gör ett gott försök, men resultatet blir ändå klassikern "And the Bands Played On". Bandet, och framförallt Biff andas anmärkningsvärd vitalitet, vilket även kan sägas om senaste plattan; "Lionheart". Skillnaden mellan den och t.ex. "Denim and Leather" är ju ungefär lika stor som mellan Priests "British Steel" och "Angel of Retribution". En av anledningarna är dubbelkaggefantasten Jörg Michael som håller i trumpinnarna. Efter sommarens spelningar är det dock dags för honom att återgå till power metal-akten Stratovarius efter en tids uppehåll.
N.W.O.B.H.M.-veteranerna visar var skåpet skall stå och att de forfarande är att räkna med.
Jag grämer mig för att ha missat de första låtarna på Styx spelning på Festival Stage. De gör nämligen en av festivalens bästa konserter. Kanonkompetenta musiker på strålande humör bjuder på låtar som "The Grand Illusion" och "Come Sail Away", där den sistnämnda sjungs med fantastisk inlevelse av keyboardisten Laurence Gowan. Han tar nästan i så han spricker och spelar vid några tillfällen med ryggen vänd åt sitt instrument. Att de gamla låtarna får ett betydligt kraftigare sound än på skiva, gör saken än mer njutbar. Hatten av för Styx!
Klockan är 21:45 och bandet vars antal besök på SRF förmodligen endast överträffas av Goda Grannar börjar lira. Lemmy, Phil och Mikkey i Motörhead öser på med sin pang-på-rödbetan-metal i högt tempo. Trots trettio års rockande märks inga tydliga ålderskrämpor. Lemmy gnäller med sin whiskeyröst om att publiken bara vill höra gamla låtar och försöker envist få dem att inse att de nya minsann inte heller går av för hackor och de är bara att instämma.
Få band har gjort ett lika djupt och omfångsrikt avtryck i hårdrockshistorien som tyska Accept. När det gäller riff och allsångsrefränger står de i en klass för sig.
Att bandet har fans i drivor märks framför den för tillfället trånga Festival Stage.
Den småvuxne lille Udo, dagen till ära klädd i en nitförsedd läderrock, pressar kraftfullt ut texterna och kvider på vanligt manér som en stucken gris.
Den som annars drar åt sig mest uppmärksamhet är gitarristen Wolf Hoffman, vars armar vevar runt likt en väderkvarn i orkanvind. En fröjd att se. Hans solo med valda delar ur bl.a. "Pomp and Circomstance" och "Bolero", är dock inte särskilt spännande och ärligt talat: hur många gitarrister har inte framfört "Bergakungens sal" någon gång?
Publiken är definitivt med på noterna när klassiker som "Son of a Bitch", "I´m a Rebel och under framförallt "Balls to the Wall" överröstas nästan bandet av åhörarna.
En helgjuten avslutning på torsdagen.
<< Tillbaka till reportage
    Fredag >>
  Lördag >>
|