Tristania - Ashes

[2005][SPV/Steamhammer]

Likt ett soundtrack till en Tim Burton-film ömsom klöser ömsom smeker Tristanias svårmodiga goth-hybrid av neoklassisism och black metal mina sinnen. Ibland är det så smäktande vackert att ”Ashes” nästan skulle kunna funka på en romantisk middagsbjudning. Nästa ögonblick ändras färdriktningen och man kastas resolut ned i ett kompakt mörker.

Att få ”Ashes” beskriven med ord blir, hur man än vrider och vänder på det, fattigt. Tonkonsten är så variationsrik och full av nyanser att adjektiven helt enkelt inte räcker till. Samtidigt vore det helt fel att kalla Tristania komplexa. Hela plattan sjuder av i grunden lättlyssnade låtar med tydliga strukturer och en enorm pondus.

Därför är det också i grunden fel att genrebestämma Tristania. De går helt enkelt utanför ramarna för vad som tidigare producerats inom metalsfären. Tänk Nick Cave och Sisters Of Mercy med en legering av svart stål och uppsättning Kerry King-spikar i rockärmen. En ständigt närvarande brutalitet i tyglar precis så långa att den inte tillåts rusa iväg på egen hand.

Samtliga sju låtar står ut så pass mycket att de mycket väl skulle klara att stå på egen hand. Tillsammans skapar de en fullkomligt överväldigande ljudupplevelse som inte går att värja sig mot. Att försöka ägna sig åt något annat samtidigt som ”Libre”, ”Equilibrium”, ”The Wretched”, ”Cure”, ”Circus”, ”Shadowman” och ”Endogenesis” avlöser varandra i bakgrunden går inte. Tristania tar över vartenda skrymsle både i hjärnan och rummet du befinner dig i.

”Ashes” är en sån platta som man å ena sidan vill rekommendera alla man känner. Å andra sidan är den nästan för bra för att dela med sig av. Tristania är bara för dem värdiga att åtnjuta det allra bästa. Redan en klassiker.

Martin Lee

Betyg: 10/10


<< Tillbaka till Skivrecensionerna