Type O Negative - Dead Again

[2007][Steamhammer]


Med en blandning av dyster Sisters Of Mercy melankoli och skräcktema à la Samhain/Danzig, fick gamle Carnivore-brölaren Pete Steele sitt stora genombrott med "Bloody Kisses" 1994. Om det ska kallas goth eller metal är egentligen inte viktigt, låtar som "Black No. 1" och "Christian Woman" är klassiker i alla läger. Och med detta oantastliga.

Personligen gav jag upp hoppet om nya stordåd från bandet för flera år sedan. Äger samlingsplattan "The Least Worst Of", och har ärligt talat inte sett någon anledning att addera ytterligare titlar till skivsamlingen. De flesta bra låtarna finns ju på denna, och föresten är Type O Negatives plattor så satans långa att man ändå aldrig orkar/hinner lyssna på dem.

Så dyker då "Dead Again" upp. Med sedvanligt grönt konvolut och lång speltid, fast på nytt skivbolag. Är det lika förutsägbart som det ser ut, eller har bandet något nytt att säga? Det ryktas ju att Peter , drogfri och allt, för en gångs skull ser lite positivt på saker och ting. Frågan är bara om det är helt lyckat när man är med i ett band som Type O Negative?

Svaret är till min stora förvåning ett rungande ja. Såväl titelspåret som efterföljande "Tripping A Blind Man" överraskar stort genom en rent NYHC-aktig framtoning. Det är självklart inte genomaggressivt som Agnostic Front eller Sick Of It All, men ser man till strukturer, riff och sång är det en stor överraskning som bjuds.

Till detta har man även adderat en väldigt smakfull mix av ren doom och (håll i dig!) New Orleans-sludge. Och det funkar. "The Profits Of Doom" är, precis som titeln antyder, en svintung sak som mycket väl hade kunnat komma från mina favoriter Cathedral. Det är således långt ifrån något Type O Positive om du nu oroade dig. Däremot har man på ett ytterst intelligent sätt vävt in alldeles utomordentliga melodier. Peter sjunger dessutom bättre än någonsin tidigare.

"September Sun" är en stillsam, oerhört vacker sak där känslan i framförallt sången skickar rysningar utmed ryggraden. "Halloween In Heaven" är ett ösnummer i bästa Samhain/Misfits-anda. "She Burned Me Down" leder å andra sidan tankarna till inga mindre än The Doors. Ändå har man sparat det bästa till sist.

"An Ode To Locksmiths" och "Hail And Farewell To Britain" kan mycket väl vara det bästa bandet fått ur sig någonsin. Förstnämnda svänger på ett nästan 70-tals-hårdrockigt sätt, medan den andra bjuder på ett mellanstick så tungt att man slungas iväg handlöst över rummet. En fullståndigt enastående sånginsats, kombinerat med fantastiska melodier och en tyngd som jag inte trodde bandet var kapabla till, har plötsligt och oväntat redan givit detta album klassikerstatus. Jag är hänförd.

Betyg: 9/10

Martin Lee


<< Tillbaka till Skivrecensionerna