VII Gates - Fire, Walk With Me

[2003][Sound Riot]

Seven Gates har inte haft det lätt. Bandet har kantats av dödsfall, medlemmar som har gått och en lång strävan efter ett skivkontrakt. Efter tre demoskivor och många olika bandmedlemmar så lyckades de få kontrakt. Valet föll på bolaget Sound Riot Records som har sitt högkvarter i Portugal.

Musiken som framförs är stark 80-tals hårdrock med en sångare som är mer lik Thomas Rettke än Michael Kiske, men mer lik Kiske än King Diamond. "Bounded By Hate" inleder skivan och vilken inledning sedan. Den cirka fem och en halv minuter långa låten börjar ganska lugnt, för att i nästa sekund explodera i rena "rifforamat". Och när refrängen stundar, skriker en ursinnig Chris Blackburn "We´re Bounded By Hate", sedan fortsätter låten med ett solo och lite annat smått och gott.

Gitarristerna "JJ Rockford", Tim Diaz (som även sköter keyboarden) och Robert "Basti" Makek riffar samt solar på skivan. Det är dock inte bara dessa herrar som hanterar den sexsträngade, utan det gör även Janne Stark, Kee Marcello, Chris Ammot och Tommy Denander som gästar på skivan. "The Saviour" är näste "man" på listan för rakning. Det är en snabb historia och denna har även bandet gjort en video till. I mitten av låten kommer ett dragspelssolo" (!), eller det låter som det i alla fall. Huruvida det kanske är keyboardisten som har en dragspelseffekt på synthen vet jag inte, men detta är onekligen originellt i alla fall.

Topplåtarna fortsätter avlösa varandra i form av "Seconds Left To Live" och piratlåten "Under The Crossed Bones". Sedan sluter vi upp vid plattans ballad, betitlad "So Far Away". Detta är en vacker låt, en mäktig powerballad. Om vi hoppar över några låtar så kommer vi till plattans avslutning, den mastodontiska, "The Mad Man Inside". Okej, jag kanske överdrev lite med ordet mastodont men den är plattans längsta spår och klockar in på runt sju minuter och tjugotvå sekunder. Låten börjar ganska lugnt och stämningen i låten byggs sedan upp för att slutligen dra iväg i en massa olika tempoväxlingar. Låten hör definitivt till topparna och rekommenderas starkt. Produktion på plattan är också riktigt bra och mest nöjd är jag nog över trumljudet som Mick Van Slowfoot slår fram. Även basen som trakteras av Mac Ason går höra bra, så produktionen är kanon.

Plattan är jämn, men de fyra näst sista låtarna är lite sämre än de andra. De är inte dåliga, men de kommer inte upp i riktigt samma klass som de övriga och detta gör att skivan inte riktigt når upp till de höga höjderna. Skivan är dock jäkligt bra och borde passa alla som gillar 80-tals hårdrock i stil med Accept, Grim Reaper, Maiden, Priest och Heaven's Gate.

Johan

Betyg: 8/10


<< Tillbaka till Skivrecensionerna