ETT VYKORT FRÅN SWEDEN ROCK

TEXT: JOHAN KARLSSON

Tält, tält tält, överallt är det tält. Och folk, folk som dricker och folk som festar, festar som om det inte fInns någon morgondag.
Ett stenkast från mig står några och urinerar, på precis samma ställe vomerade en ung tjej igår kväll.
Några meter från mitt eget tält bor Dalagänget, eller det är vad jag kallar dem i alla fall. Flera av dem har jag lärt känna under
mina många år här. De flesta i det campet kom hit redan på måndagen. Nu var det torsdag. Jag minns hur jag kom hit igår
kväll. Vi färdades på väg 22 och chauffören uppmanade mig att sätta på Priest-klassikern "Painkiller". Jag själv och min vän i baksätet
satt och surplade i oss lite av det gyllene guldet. Vi förstod nog inte riktigt att vi var på väg eller vart vi verkligen var på väg. Någonstans
visste man ju så klart. Förväntan var hög och när vi såg den blågula loggan visste man att man kommit hem, hem till sitt andra hem.
Ett hem vilket fungerar som en frizon, ett laglöst land. Ett hem där endast din fantasi sätter gränserna, ett hem där alla kan komma och gå som de vill, ett hem
där ingen ställer några krav eller dömer en på grund av utseende, klädsel eller kultur, ett hem där alla som
vill kan vara med och leka, ett hem som ligger i Norje och som endast existerar ett fåtal dagar i juni. Ett hem som Sweden Rock Festival.

Jag log åt tanken att verkligen vara tillbaka, att få insupa atmosfären och träffa alla vänner igen. Klockan hade passerat elva och kanske även tolv på torsdagsförmiddagen.
Solen stekte och det enda jag kunde tänka på var att inte missa hårdrocksdrottningen Doro. Med raska kliv börjar jag bege mig ut ur campingen och när jag passerar Dalmasarna
säger Martin, en gänglig man i sina bästa år:
- Fan Johan, ta en öl. Tyvärr svarar jag. Doro hägrar.
- Ja, men det är väl en timme kvar, säger han på bästa dalmål.
Jag funderar lite och till slut slår jag mig ner. Martin lirar gitarr i Ninja Dolls tillsammans med urtrevlige tatueringsdraperade Jonas som även han sitter och klunkar bärs en brassestol ifrån oss.
- Du måste ju skicka din adress till oss så vi kan skicka en skiva. Men skicka den till mig för Martin är så jävla lat, säger Jonas leende.
Vi börjar prata om punkbandet Misfits, Gamma Ray-frontmannen Kai Hansen och allmän festivalstämning. Efter ett tag drar vi oss ner mot festivalområdet.

Metalldrottningen, Doro Pesch, från Tyskland skiner som en sol då hon blickar ut över publiken i lilla Norje. Hennes blonda hårsvall smeker vinden när hon headbangar sig igenom
inledande Warlock-dängan "Earthshaker Rock" och framme vid kravallstaketet råder det en varm stämning hos de härdade deltagarna vilka välkomnar såväl det gamla som det nya.
Bandet varvar friskt mellan Warlock-åren tillika soloplattorna där främst "Always Live To Win" och up-tempo-kängan "Burn It Up" engagerar publiken. Bäst emottagen av de nyare spåren från årets alster, "Warrior Soul", blir "Your My Family" som Doro även tillägnar sina svenska fans sedan håller hon hårdrocksälskarna i ett järngrepp under publikfrieriet "Breaking The Law" och
den lilla kvinnan verkar nästan rörd av det stora bifallet när allsången i "All We Are" ljuder ut över festivalområdet. Man kan inte annat än småle.

Sweden Rock är en folkfest utan dess like, här samlas
tre generationer rockers och alla ser ut att trivas hur bra som helst och i sällskap med dagens band vore det nästan skamligt om de inte gjorde det.
De riktigt unga lirar luftgitarr till Dragonforce, de lite äldre gungar med i Cathedral´s och Entombeds tunga mässor och de som passerat 50-års strecket nickar nog förnöjt åt
sina ungdomshjältar Deep Purple. De sistnämnda var även huvudakt denna kväll men alltför mycket jamming kan få även den piggaste människa att bli trött. Då vill jag hellre ge en eloge till AOR-kungarna
Journey som höll en riktigt högkvalitativ musikfest där de varvade med såväl nytt som gammalt med allsångsfavoriten "Don´t Stop Believin" som grädde på moset.

Nästkommande dag var helt sanslös. Victory, Gamma Ray, Wasp, Venom, Kamelot och Queensrÿche som tidigare tillkännagivit att de skulle spela hela mästerverket "Operation Mindcrime".
Dagen spenderades mest inne på området där Victory imponerade. Gamma Ray drog av festivalens bästa medley (Ride The Sky-Future World-I Want Out). Venom var eh, skrattretande - Kamelot hade
ju för bövelen större eldar än de! Störst intryck på mig under Queensrÿche gjorde "Mary" som var fullständigt ljuvlig och såg ut aningen som pop/rock-sjärnan Bonnie Tyler.

De som sopade banan av samtliga var dock Blackie Lawless W.A.S.P som bjöd på en hödarspelning med avslutande "Blind In Texas" och den känslosamma "The Crimson Idol"-favoriten "The Idol" som toppar. Fast man kan ju dock inte förneka röjfaktorn i: "Hello Sweden I´m Blackie, and I want to be somebody" mästerligt. Blackies sånginsatser var förövrigt underbara. Fuck off till er som tycker att han låter som en kråka.

Lördagen är alltid lite vemodig. Den sista festen har redan varit och det är nu alla börjar göra sig redo för att åka hem. Alice Cooper bjöd på en bra föreställning med giljotintricket och parodisering av Paris Hilton.

Sverige spelade uselt mot Trinidad. Edguy levererade. Blitzkrieg lät power metal (!) och Ted Nugent snackade som en gud. Sistnämnda stjärna levererade även han en av festivalens bästa konserter.
Whitesnake som avslutade var okej. Nu är det banne mig tid att förnya sig. Kanske kan vi få lite punkrock och kanske System Of A Down som headliner och absolut Slayer, absolut!

<< Tillbaka till Artiklar