Wind Wraith - The Fortune Teller's Gaze

[2004][Iron Glory]

Det här är något så ovanligt som ett nytt, högintressant metalband från New York. Precis när man trodde att det inte kunde komma annat än nu-metal från andra sidan Atlanten numera, deklarerar Wind Wraith att det är gammal hederlig heavy metal som gäller. Egentligen är det här en nyinspelning av bandets debutplatta från 2001. Diverse ändringar i lineupen ledde till detta något ovanliga drag. I bästa Maiden-stil fläskar man på med tre gitarrister. Sångaren Scott Oliva låter inte helt olik en viss Bruce Dickinson, med lite Tobias Sammet-krydda.

Det brakar loss med ett riktigt klassiskt Running Wild-riff i introt till ”War in the Sun”. Snart övergår det till något som låter väldigt mycket Iron Maiden. Tydliga influenser av nämnda metalikoner fortsätter att spåras på titelspåret och ”Dragon Riders”. Riffet i den senare är som hämtad från ”Brave New World”… ”Millennium Horror” må ha en lite småfjantig text, men hur goa gitarriff som helst. Maiden fortsätter att dyka upp i tankarna under i stort sett varje spår… refrängstarka ”Shameless Desires”, episka ”High Hopes: The Amityville Murders” och klassiskt röjiga ”Tempted by Death”. Saken är dock den att låtarna i sig är starkare än något originalet hostat fram de senaste femton åren, vilket gör att Wind Wraith inte alls behöver skämmas. Introt till ”Ancient Tales” är genialiskt. Inte blir det sämre av att sångare Oliva får sällskap i duett med en kvinnlig operaröst. Plattan avslutas med en något avvikande rock ’n’ roll-metaldänga, ”Burning Love” som ändå känns helt rätt.

Instrumenthanteringen kan man inte heller klaga på. Trillinggitarrerna öser ur sig riff och solon som mättar alla tänkbara dylika behov. Det är lättsmält, utan att bli simpelt. Allt sitter som en smäck redan på första lyssningen, vilket är ganska sällsynt. Samtidigt känns det inte som en platta man snabbt tjatar ut, utan snarare som en med potential att växa ytterligare. Det här är definitivt något för dig som inte räds att prova något oetablerat. Men, som sagt, det är en fördel om man uppskattar järnjungfruns 80-tal.

David Bergström

Betyg: 8/10


<< Tillbaka till Skivrecensionerna