Agathodaimon - Serpents Embrace

[2004][Nuclear Blast]

Jag fick denna nya skiva samtidigt som jag skulle intervjua bandet, och jag hade knappt hört talas om bandet innan. Dock var det ett välkänt faktum att Agathodaimon är ett etablerat tyskt Blackmetalband, som släppt hela 3 fullängdare innan, senast ”Chapter III” 2001. Bandet består av ”Sathonys” som är ”frontmannen”, han skriver låtarna, spelar gitarr och sjunger även de rena tonerna. De andra i bandet är ”Akaias” som andragitarrist och growlare, ”Eddie” på bas och kompsång, ”Felix” på synth och ”Matthias” på trummor. Det märks direkt när man sätter igång denna skiva att Agathodaimon, precis som de sade på intervjun är mycket influerade av band som Dimmu Borgir, Soilwork och In Flames. Frågan är ju då, är Agathodaimon ett band som spelar klassisk black metal? Nej, jag skulle mer säga gotisk dödsinfluerad lite nyare s.k. ”Dark Metal”.

Skivan drar igång med ett mycket kort intro och låten ”Cellos For The Insatiable”. En mystisk låt med en skön synthslinga. Det märks att de flera personer som sköter sången lyckas slänga ihop det hela bra. Låtmaterialet varierar riktigt mycket, från Atrocityliknande rensångs- refränger till lömska dödsmetallpartier, inte helt olikt In Flames. Growlsången skulle man kunna jämföra med Bodom’s Alex Laiho fast med mindre krut. Överlag så är det väldigt melodiskt, och det gillar jag. Det finns otaliga band som spånar vidare med samma gamla riff utan att ens använda synthen, men här är det mer variation som gäller, blanda lugnt och tungt, melodiöst och riffigt. En skön häxbrygd.

Det är svårt att välja ut de speciella låtarna på denna skiva för musiken håller en speciell klass hela skivan igenom. Till min stora förvåning hörde jag dock en kvinnlig sång i ”Faded Years”, och denna låt är en ballad som nästan låter smörig. Högst oväntat, och det är så jag gillar det. Huvudriffet i ”Limbs Of A Stare” är riktigt njutbart och ett sådant man kan lyssna på en hel dag. Jag råder er som gillar In Flames att köpa denna platta för att vidga era vyer åt det tyngre hållet. Jag råder er som gillar Dimmu Borgir att köpa detta för att vidga era vyer åt det mer deathliknande hållet. Jag råder resten utav er att lyssna på detta, innan ni kommer med fördomar. Det går att blanda tyngre musikgenrés utan att det låter förjävligt.

Olof Carlstein

Betyg: 7/10


<< Tillbaka till Skivrecensionerna