Courageous - Inertia

[2004][Mausoleum]

Den minnesgode läsaren vet kanske att malande progmetal är inte min absoluta favoritgenre. Det börjar skapligt, med tungt thrashiga titelspåret, som efter lite brutala growls mynnar ut i en ganska soft sjungen refräng. Ett koncept som inte är helt exklusivt inom dagens hårdrock dock. Men redan på andra spåret, ”Trapped”, börjar det sega till sig rejält. ”Fade Away” och ”Invisible Enemy” för mina tankar till Soilwork och deras blandning av brutalitet och melodiöst. Vissa stunder finns det ljusningar, men sen faller allt in i dvala igen. ”All These Years” har en kriminellt ospännande refräng. En låt som ”But My Freedom” kan få mig att vilja strypa mig själv med en sax. Seg, tjatig och extremt tråkig rinner den på som sirap i all oändlighet med sin zombie-refräng.

Killarna i Courageous är från Tyskland, vilket motsäger min personliga tes att allt tyskt i musikväg är bra. Naturligtvis är de alla fläckfira musiker, liksom alla deras kollegor inom tråkmetallen. Det verkar vara någon smittsam förbannelse att duktiga instrumenthanterare bara måste spela så komplicerat som möjligt, bara för att de kan. Sällan blir det roligt för andra än musikerklubben för inbördes beundran. De marknadsför sin platta med följande fras: ”Inertia will take you on a roller coaster ride through the abyss of the human soul all the way to the end of the loop and the beginning of the infinite nightmare.” Om du fattar vad de menar med det så är det här säkert något för dig. För mig lyser det ”pretto” över det hela, och det är inte alls något bra omdöme.

David Bergström

Betyg: 4/10


<< Tillbaka till Skivrecensionerna