DGM - Misplaced

[2004][Massacre]

När man är ute på jakt efter en ny platta i skivbutiken så finns ofta ett antal kriterier man går efter. Det kan vara tidigare erfarenheter, något man läst eller hört nyligen eller kanske en lockande framsida med drakar och demoner. En platta som DGM – Misplaced skulle med lätthet gå bort direkt. Har aldrig hört vare sig något om gruppen eller dess musik, designen på skivan är tämligen trist och bandnamnet DGM är totalt intetsägande och skulle kunna betyda vad som helst. Nu är jag en lyckligt lottad skribent och den här lilla plastbiten trillade ner i min brevlåda utan att jag behövde ägna så mycket som en tanke på detta. Och tro mig när jag säger att detta verkligen är en musikalisk diamant täckt i sotig kol.

Italienska DGM har, som i regel alla band som härstammar från den symfoniska metallens förlovade stövel, tre svåra fördomar att brottas med: 1. Produktion och ljudbild som stinker värre än din morfars gamla tofflor 2. Sångare vars uttal i engelska är lika med en svensk tredjeklassares och vars pungkulors frånfälle skapar en kritisk brist på pondus 3. Texter med lyrik som skulle få varje författare eller poet att gråta av smärta. Nu behöver det inte gå många sekunder förrän DGM formidabelt krossat dessa fördomar till oidentifierbart pulver. Den explosion av progressiv power metal gruppen bjuder på är genomarbetad och finputsad in i minsta detalj.

De här killarna kan lira! De visar gärna hur väl bemästrar sina instrument, utan att det för den skull tar överhanden. Öppningsspåret ”Living On The Edge” är en klämmig kavalkad av härliga neoklassiska gitarrslingor, tempobyten, och mäktig sång. Lyssna gärna på hur coolt de låter den framstående basen ligga på en egen melodi under versen eller hur klockrent Diego Realis gitarrsolo passar in under den andra bryggan. Variationen är perfekt och det blir aldrig tråkigt. Hur skulle det kunna bli tråkigt med en sådan fantomsångare som Titta Tani? Killen har en makalös bredd! Från den höga, klara sången i början på plattan till det råa vidunder som vilar i hans stämband på ”Is Hell Without Love?” - skivans aggressivaste och bästa spår.

Skivan består av åtta spår och klockas in på blyga 40 minuter. Det är en kompakt känga av yppersta kraft rakt igenom. Uptempo-stänkare som formidabla ”Pride” blandas med högst känsloframkallande ”A New Day’s Coming” till en närmast perfekt kompott. Att kalla detta för en platta känns nästan lite fel (om man får lov att vara lite vitsig) då den enbart består av höjdarspår. Med strålande melodier, briljanta sånginsatser och sådana suveräna kamper mellan instrumenten kan man endast kapitulera!

Detta är gruppens femte(!) platta och man kan ju undra varför DGM inte blivit större, särskilt med tanke på vilka enorma kvaliteter som finns i besittning. Men sorry grabbar… DGM är ett j*vla skitnamn! Vilken jeppe i bandet var det som tyckte att DGM låter fräckt? Extra snurrigt är det då DGM är första bokstäverna i bandets tre grundares namn: ”Diego Gianfranco Maurizio”, varav två av dessa inte längre är medlemmar! Om det finns förhoppningar att nå en större publik, så krävs nog något mer iögonfallande för att gemene man ska haja till. Det är synd det, för DGM är verkligen Damn Good Music…

Jacob Holmström

Betyg: 8/10


<< Tillbaka till Skivrecensionerna