Eden's Curse - Eden's Curse

[2007][AFM]

När skivkonvolutskonstruktörer använder sig av halvnakna kvinnor på framsidan misstänker jag alltid att det är ett försök till att dölja musikaliska brister. Som om en inbjudande pose, ett naket bröst eller vältränad plattmage kan kompensera för mediokert musikaliskt kunnande. I det här fallet poserar Eva med sitt äpple i onödan. Musiken står stabilt på egna ben och hade inte behövt ta till detta trötta knep. Men visst, frestelsen att hudmaximera omslaget kanske blev för stor när man anspelar på Paradisets förbannelse i både band- och skivnamn, även om det hela egentligen rör sig om en ordvits på sångaren Michael Edens efternamn.

Eden's Curse är ett nytt hopkok av duktiga musiker i metalvärldens invecklade universum, där det dejtas till höger och vänster. Ibland föds sköna skapelser ur dessa föreningar, ibland önskar man bara att det gick att stoppa tillbaka och knulla om. Eden's Curse tillhör lyckligtvis förstnämnda kategori och de levererar solid rock 'n roll rakt igenom med en uppfriskande ärlighet. Skickligt utförd rakt-på-sak-rock som periodvis starkt påminner om tidigt Dream Theater, fast utan de intrikata (och om möjligt tvångsmässiga) taktbytena. Michael Eden tar också rätt på fler toner än James LaBrie; registret imponerar och sångstilen varierar rejält då karlen lyckas låta som allt från Cher till en tonsäker Alice Cooper från 80-talet!

Musiken är okonstlat uppbyggd av luftiga gitarrer som tuggar och tuggar, gnidiga solonummer som kommer och går, klatschig sång med mycket reverb och påföljande körer som ytterligare betonar det som just sagts. Perfekt radiorock helt enkelt. Trots avsaknad av tyngd finns ändå ett tilltalande driv som gör att skivan engagerar trots att den är repetitiv in absurdum. När man hört halva låten kan man den redan och det är bara att sjunga med i refrängen och mjukt vagga huvudet till det obligatoriska solot. Refrängerna går om och om igen och det är inte svårt att gissa sig till låtens titel. Av den dryga timmes speltid vi bjuds på kunde de kapat 20 min utan att det hela blivit sämre, bara mindre tjatigt. De kunde också övergett de två (!) intron med högtravande visdomsord på svassande ljudbild som slängts in. Prat och överdriven dramatisering i skivor är sällan en lyckad idé (vi minns alla med fasa Blind Guardians fadäs gällande mellanspåren på i övrigt hyggliga Nightfall in Middle Earth från 1998).

Trots tyngdlösheten är det ändå trevligt. Power-balladen "The Voice Inside" är skör, pianomättad och bärs upp av flytande gitarrslingor. "Eden's Curse" är om möjligt inte lika glättig som resten utan avslöjar en behaglig lite mörkare ton och saftiga körkompositioner. Då och då kommer små hårda stickspår och "We All Die Young" är en störtskön avslutning. Lite som en efterfest. Eden's Curse kanske inte lämnar något djupare intryck, men det är en trevlig upplevelse så länge det varar.

Betyg: 7/10

Sara Söderström


<< Tillbaka till Skivrecensionerna