I den lilla staden Hultsfred anordnas varje år Sveriges största pop/rock-festival. Festivalen heter samma som orten och vareviga gång den går av stapeln vallfärdar ungdomar dit för att supa skallen i bitar och kolla på bra musik. Men det var definitivt inte därför som två skribenter för The Power Of Metal befann sig där, nästan två månader efter att den sista ölen var uppdrucken. Vårt mål var snarare den festival som startades för två år sedan - Gates Of Metal.
[5-6/05/2005][Hultsfred]
Fredag
Festivalen hade ett slående startfält under öppningsåret där varenda powermetallare fick sina våta drömmar uppfyllda, eller vad sägs om Gamma Ray, Blind Guardian, Iron Savior, Freedom Call, Lost Horizon, Stormwarrior, Wolf och Nightwish. Och på den hårdare sidan fann vi Kreator, Merciless, Arch Enemy och Norther. Året därpå lyckades tyvärr inte festivalen behålla samma standard förutom headlineakten, Running Wild, men olycka följde och när dragplåstret drog sig ur var det många som sålde sina biljetter. I år hade man däremot fått ihop en riktigt njutbar line-up med Nocturnal Rites, God Among Insects, Grave Digger, Children Of Bodom, Dimmu Borgir, Twilightning, Sabaton, Edguy, Amon Amarth, Maze Of Torment, Pantokrator, Evergrey, Dark Tranquillity, Moonsorrow och Masterplan.
Ja, festivalen var bokad för succé och tja, hur mycket biljetter som såldes vet jag inte, men en hel del folk var där. Att däremot sätta ett band som Dimmu Borgir att headlina var kanske inte ett helt genomtänkt drag. Jag antar i och för sig att kulorna spelade in, men ändå. När flera personer väljer att gå tillbaka till campingen istället för att se sista bandet är det något som är fel. Alla gillar inte svartmetall och man förstår precis varför SRF kör på säkra kort, förutom, eh, Gary Moore, vilket kan ha varit den tradigaste konsert jag någonsin har bevittnat. Nåväl, det var inte Sweden Rock vi var på, utan Gates Of Metal.
Undertecknad (Johan) anländer runt elvatiden och ackrediteringsboden öppnar inte förrän vid klockan sex. Hepp, tänker jag och lommar iväg till campingen. Redan direkt finner jag några bekanta och sedan börjar festen. Tja, eller fest och fest, men det är ingen myt att festival är lika med ett hav av alkohol och fulla personer. Ölen haglar, trubadurerna sjunger för fulla halsar och folk sitter och smuttar på alkoholhaltiga drycker överallt.
Under tiden, något söderut i de stormfällda smålandsskogarna, kör jag (David) fortfarande omkring med min truck på Coop-lagret. Kanske funderar jag på att även Messiah i Candlemass ju faktiskt är lagerarbetare till vardags. Nåja, även en frilansjournalist måste ju tjäna sitt levebröd. För att inte tala om alla sina resor på konserter och festivaler.
Klockan har hunnit till kring halv sju-snåret innan jag äntligen satt mig obekvämt tillrätta på den överfulla bussen som ska föra mig den första etappen till knutpunkten Högsby. Regnet öser ner, och jag är tacksam åt att jag cyklat inom Överskottsbolaget på vägen hem från jobbet för att inhandla en gammal hederlig militärregnrock modell större. Högsby, där jag sedan ska komma att spendera de nästa en och en halv timmarna av mitt liv i väntan på tåget, visar sig inte vara så värst livat en fredagkväll. Faktum är att jag kämpar i närmare en timme innan jag ens hittar en öppen pizzeria. Efter att ha stressat i mig en kebabtallrik återvänder jag till stationen för att invänta det försenade tåget. Just då känner jag mest bara för att slå upp mitt tält på perrongen och sova.
Ungefär samtidigt på campingen i Hultsfred.
Jag hamnar så småningom i en bil med några bundisar och det som sedan utspelar sig, är minst sagt märkligt. Personen som äger bilen hade ställt den inne på campingområdet och när vi sitter där som bäst och tankar kommer det fram en ung kvinnlig vakt till oss.
- Ni får inte stå här, säger hon spydigt.
- Men vi väntar på vår husvagn säger ägaren med sin skånska dialekt.
- Man får inte ha bilar här, säger vakten.
- Vad händer om vi står kvar då, undrar han.
- Då bärgar vi bort er. Alla i bilen, börjar rågarva.
- Men jag har ju druckit, försöker han och sedan följer det mest oväntade svaret man kan tänka sig.
- Ja, men det gör inget, alla andra kör ju fulla, förklarar vakten glatt.
Se där, vilken festival.
Vid tiosnåret på kvällen anländer jag så äntligen till stationen i Hultsfred. Jag ville minnas att det var en liten bit till festivalområdet. Så för att inte skapa ytterligare förseningar tar jag smalspårspendelns sannolikt sista tur för kvällen. Som tur är möts jag upp av Skrikhults-Tobbe som vänligen nog fixar min pressackreditering långt efter stängningsdags. Minsann, ringer inte redaktören själv så fort jag, aningen förvirrad över att inte ha hittat ingången, anländer till campingen. Tråk-Evergrey får helt enkelt vara denna gången. Jag prioriterar tältuppslagningsölen…
Jag träffar min skribentkollega David just när han anländer till campingen och håller honom sällskap när han slår upp tältet. I både mina och hans öron är det Nocturnal Rites som är det enda se- och hörvärda ikväll. Således inväntar vi midnattstimmen. Tiden förflyter smärtfritt och när klockan är 23:40 är det dags att ta sig ner till festivalområdet.
Nocturnal Rites är kvällens givna begivenhet. Enda anledningen till att jag inte helt enkelt åkte på lördag morgon i stället, vilket hade varit avsevärt mycket mer praktiskt på alla tänkbara sätt. Men gammal och trött som man är börjar det kännas att man varit i farten sen kvart i sex på morgonen. Det är också tredje helgen i rad som jag är iväg på äventyr (fjärde om man räknar med ett släktkalas med flickvännen). Faktum var att jag lyckas med konststycket att uppnå en rejäl salongsberusning på blott en burk 7,5% Sofiero. Billigt och bra.
Vi börjar ta oss ner mot festivalområdet och när vi så äntligen kommer fram till teaterladan inser jag att jag har glömt något mycket viktigt, öronproppar.
”Öronproppar!”, utropar redaktör Karlsson och sticker iväg som en blixt i folkvimlet. Jag väntar ett par minuter innan jag hör att Nocturnal Rites dragit på i Teaterladan. Nåja, han hittar väl dit så småningom… Jag har lyckats missa Umeås stoltheters många framträdanden enda sedan de imponerade storligen på Sweden Rock Festival 2001. Jag är därför mycket spänd på hur de har utvecklats sen sist. De inleder med senaste viodeolåten ”Avalon”. Jag har väl egentligen tröttnat en aning på den typen av övermelodiös ”power”-metal. Sen minns jag inte mycket mer egentligen. Tröttheten (och den där burken Sofiero) gör allt till ett enda töcken. Jag antar att det innebär att jag inte är sådär jätteimponerad. En del hits avverkas under aftonen, som ”Shadowland” och ”Iron Force”. När det hela ser ut att vara över ropas bandet in ännu en gång och drar av ”Glorious”. En värdig final, som sedan diskuteras huruvida den var spontan eller planerad. (Nocturnal Rites 6/10)
Med öronen igentäppta av gula skumovaler tar jag mig in i Teaterladan. Attans, tänker jag, bandet har redan börjat och jag möts av orden "Rise Avalon". Jag finner snabbt en plats i fotodiket och börjar knappa på min Nikon Coolpix 2100. Norrlandspågarna är ett förbannat skickligt liveband och spelglädjen smittar av sig på publiken. Setlistan består denna afton av mycket nytt men även en del gamla pärlor, tyvärr ingenting från de två första skivorna. Avslutar spelningen gör "When Fire Comes To Ice" där Johnny lyckas få publiken att sjunga allsång i refrängen, fast o-andes, istället för text. När bandet sedan lämnar scenen står där cirka femtio personer kvar och sjunger på nämnda parti - i tre till fem minuter(!). Sedan händer det som bara händer ytterst sällan. Bandet kommer ut på scen och Johnny ropar: "Ni är fan helt otroliga" och till min lycka kör de totalt oplanerat "Glorious". Vilken spelning! (Nocturnal Rites 8/10)
Efter att ha irrat runt på campingen ytterligare ett par timmar, beslutar
jag mig för att det nog krävs ganska rejält med sömn för att orka med
lördagens späckade schema. Natten förflyter, med betoning på ”flyter”,
i ett evigt regndroppande på tältets tunna tak.