Honcho - Burning in water, drowning in fire

[2004][Long Fellow Deeds][Torsdag]

”The Norwegian Maestros Of Heavy Blues” står det på Honchos hemsida. Och det är en klart träffande beskrivning – för att inte säga en betydligt vettigare genrebenämning än det überfjantiga ”Stonerrock”som någon dåre myntade för en massa år sedan. Just blues (eller för all del jazz) är väl det som tydligast kännetecknar det hårt distade sväng som Black Sabbath introducerade på debuten 1969. Precis som blusen är själva grunden så enkel att de flesta kan lära sig hela backkatalogens riff i en handvändning; istället ligger finesserna i de till synes improviserade delarna. I Black Sabbaths fall består dessa som bekant till lika delar av Iommis karakteristiska solon, Butlers basplock, Ozzys säregna röst och – inte minst – Wards irrationellt jazziga trumlir.

Honcho når liksom flera av sina genrefränder nästan hela vägen fram. Det svänger så att man nästan blir sjösjuk, det är tungt som sprängsten och melodierna sitter allra oftast precis där de ska; lagom långt fram i ljudbilden. Plattan är också föredömligt bra producerad. Och visst, även sången håller hög nivå i fråga om tonträff. Men man når som sagt inte hela vägen fram.

Skälet till det går egentligen att sammanfatta med ett ord – originalitet. Eller bristen därav. När man spelar en i grunden så enkel musikform som ”heavy blues” vill det verkligen till att man får till det där som sticker ut. Som punknerven hos Fu Manchu, den säregna sången hos John Garcia (Kyuss, Unida, Hermano), det unika gitarrliret hos Josh Homme (QOTSA, Kyuss), Monster Magnets catchy refränger…kort sagt det där som gör att inget annat låter likadant.

Trots denna rätt fundamentala brist, har Honcho i och med ”Burning in water, drowning in fire” lyckats sätta ihop en både varierad och inspirerad platta. Och eftersom jag är en riktig sucker för den här typen fläsk, samtidigt som hantverket är av högsta klass, kan betyget aldrig bli annat än godkänt. Honcho får mig att vilja festa sju dagar i veckan. Om det är bra eller dåligt för en heltidsarbetande småbarnsfar får du avgöra själv.

Martin Lee

Betyg: 7/10


<< Tillbaka till Skivrecensionerna