Kreator - Enemy Of God

[2005][SPV]

Det har gått hela fyra år sedan senaste studiogiven "Violent Revolution" och precis där de tyska thrashveteranerna slutade, där tar nya albumet vid. "Enemy Of God" visar att briljansiteten från förra albumet inte var någon tillfällighet. Det som nu snurrar i min stereo formligen sprudlar av en brutal aggressivitet, elakhet och en oklanderlig musikalitet. Mille har nästan överträffat sig själv den här gången.

Inledande titelspåret är helt förkrossande bra. Sångslingorna varvar mellan att vara riktigt onda till riktigt catchy och vid låtens stick är det bara att kapitulera. Årets Kreator manglar fram feta thrashmackor med Judas Priest-melodier som pålägg och låtarna smakar delikat. "Murder Fantasies" - som förövrigt innehåller ett gästsolo utfört av ingen mindre än Michael Ammot (Arch Enemy/Spiritual Beggars) - krossar min skalle likt en kokosnöt och suger ut innehållet på tiden av en sekund. En furiös herr Petrozza skriker ursinnigt "I Want To Kill You/Take Away Your Life/ And Torture As You Die" inget sparande på krutet här inte och så fortsätter det.

"One Evil Comes - A Million Follow" visar prov på headbangingsvänliga riff och när denna spelas runt om i världen kommer kalufserna att ruskas - var så säkra. "Dying Race Apocalypse" inleds stillsamt med en vacker melodi i bästa Iced Earth-anda för att slutligen explodera i ett mästerligt rifferi och en brygga som för tankarna till götets dödsscen. I refrängen smattrar dubbelkaggarna febrilt och om de har tänkt framföra den live, kommer den att vara dödlig.

De första riffen i "Under A Total Blackened Sky" låter nästan som Blind Guardian men en sekund senare kommer det in meckiga thrashpartier. Refrängen i denna låt är otroligt catchy och det är nästan lite allsångsvarning på den. Sista spåret ut är "The Ancient Plague" och introt påminner om tidigare nämnda Judas Priest, den resterande delen mynnar ut i ett mid-tempo-alster.

Guds fiende är så mycket mer än bara råbarkad thrashmetall. Gitarrslingorna är mycket melodiösa stundtals och ibland lutar soundet lite åt den finska och svenska melodiösa dödsmetallen - eller power metal med growlsång om ni så vill ( i vissa fall). Thrashen har dock övertaget rejält så det är inte tal om något genrebyte här inte. Produktionen signerad Andy Sneap är som vanligt råtight - liksom herr Reils bankande på slagverken - och plattan är förövrigt verkligen snorbra.

Johan

Betyg: 9/10


<< Tillbaka till Skivrecensionerna