Sista dagen har grytt och på spelschemat står norska Pagan's Mind. Under setets fyrtio minuter lyckas de imponera med sin progressivt intrikata, men samtidigt lättillgängliga musik. Ett stort genombrott, något de skulle förtjäna, ser jag inte som en omöjlighet.
Särskilt gitarristen Jörn Viggo Lofstad väcker beundran. Han är tekniskt kompetent, men har ett mycket melodiös spelstil och behöver inte drilla tusentals toner per minut till skillnad från...
... Yngwie Malmsteen som med sitt Rising Force intar Festival Stage senare på eftermiddagen, med låten som bär samma namn och att kalla det tajt och välljudande vore en grov lögn. Maken till svajig inledning har jag knappast hört på festivalen under mina tre visiter här och det tar en liten stund till det faktiskt går upp för mig vilken låt som verkligen framförs! En starkt bidragande orsak är Malmsteen själv, som verkar vara mer intresserad av att spexa omkring på scen än att spela ordentligt. Guran kastas vårdlöst omkring i luften, svingas med hjälp av axelbandet bakom ryggen och plektrum slungas i tid och otid ut till åhörarna. Dougie Whites rena stämma kommer inte till sin rätt, då ljudet från hans mikrofon är på tok för låg.
Att spelningen innebär en överdos av utdragna gitarrsolon är inget som direkt kommer som en överraskning, men när Malmsteen för tredje gången står ensam på scen med sin Fender Stratocaster, knäcks nästan käken av mina gäspningar. Som tur är räddas det hela från att
haverera av guldkorn som "Don´t Let It End" och "Far Beyond the Sun".
Framför Sweden Stage är det svårt att ta sig fram. Orsaken är att finska power metal-ensemblen Sonata Arctica är på besök. Det märks att de utvecklats under de två år som passerat sedan de stod här sist, då de på de flesta punkter numera är klart bättre, särskilt sångfågeln Kakko som har betydligt mer säkerhet i rösten. Marko Paasikoski är dock nästan lika mesig och oengagerad som senast och gömmer sig titt som tätt hos Tommy Portimo vid trummorna.
Med blytynga Tony Iommi-doftande gitarriff i skymmningen sveper tonerna från Candlemass fram över de gräsbeklädda vidderna. Som dirigent för denna dystra doom-orkester står stadige Messiah som lyckas hålla publiken i ett järngrepp. En frontman av rang, som stampar, headbangar och framförallt sjunger suveränt. Att självdistans och ironi kring bandets svårmodiga lyrik är uppenbar känns skönt. Pek- och lillfingrarna står som spön i backen när låtar som "At the Gallows End", "The Well Of Souls" och "Black Dwarf" från senaste plattan framförs. Mäktigt, Candlemass!
"Den lille mannen med den stora rösten", är en sliten men fortfarande träffande beskrivning av Ronnie James Dio. På presskonferensen tidigare ikväll utnämnde han Sweden Rock Festival till den bästa festivalen han varit på och visst verkar den spenslige legenden trivas bra här. Han rör sig med förvånansvärd lätthet, men framförallt är det skönt att rösten är intakt efter alla dessa år. Det låter helt enkelt fenomenalt och han fegar inte ur vid de högre tonerna.
Låtlistan är formidabelt sammanställd och innehåller förutom självklara klassiker som "Stand Up And Shout", "Holy Diver" och "Don't Talk To Strangers", även hela fyra låtar från Ronnies tid i Rainbow, med en tung version av "Gates of Babylon" som kronan på verket. Att man väljer att köra trumsolo redan efter fyra låtar är dock inget jag hurrar för. Vidare saknar jag lite bett och kraft från Craig Goldies sexsträngade, men detta framstår snarare som petitesser i sammanhanget.
Den dagen Dio väljer att lägga sin musikaliska hatt på hyllan, borde förklaras sorgedag i almanackorna.
Så har då tiden blivit inne för Festivalens sista akt. Skandalomsusade Mötley Crüe behöver väl knappast någon närmare presentation. På Sweden Rock brukar folk med stort hår, smink och slitna Crüe-tröjor inte vara sällsynta. I år är frekvensen av dessa naturligtvis avsevärt högre än annars, men att det skulle vara så packat med folk här, var mer än jag räknat med.
När spektaklet väl drar igång med "Shout At the Devil" är det som en atombomb som detoneras i Sölvesborg. Epilepsiframkallande, pulserande lampor och gigantiska, bländande eldflammor vars värme skulle kunna räcka för hela Blekinge en kylig vinter, når mina ögon. Bandet bjuder på ett överrumplande drag som när det efter några låtar blir dags för "Red Hot" bara intensifieras ytterligare.
Nyligen plastikopererade och hårdtränande Vince Neil löper fram och tillbaka på scenen med mikrofonen i högsta hugg. Rösten är till en början lite väl nasal, men blir snabbt iordningställd. Tommy Lee bankar furiöst på sina stackars cymbaler och trummor, Nikki Sixx står som vanligt och ser cool ut med sin fyrsträngare, men den som gör störst intryck är Mick Mars. Mannen som lidit av höftproblem, har en skellettsjukdom och skulle kunnat medverka osminkad som levande död i "Dawn Of the Dead"-filmen, briljerar fullständigt med sitt klockrena gitarrspel. Hur noga jag än försöker, lyckas jag inte höra några missar från hans sida, vilket bara kan betecknas som ett under.
"Titty cam", som Tommy så finurligt döpt det till är en filmkamera med vilken han uppmanar festivalens kvinnliga besökare att blotta sina behag för honom. Ett påfund som med tanke på att han närmar sig medelåldern, både känns pubertal och gubbsjuk på samma gång, och om Gudrun Schyman och hennes gelikar skulle få nys om detta skulle väl ramaskrin av bilbliska proportioner uppstå.
När det gäller val av låtar är det inte mycket att orda om Klassikerna avlöser varandra i ett rasande temo. De enda som inte faller mig i smaken är avslutande Beatles-covern "Helter Skelter" och Sex Pistols-låten "Anarchy In the U.K.". Dessa ser jag dock som parenteser på en i övrigt makalös spelning och en av de maffigaste konsertupplevelserna jag varit med om.
Det är som vanligt med en smula vemod man styr stegen mot campingen. Årets festival var förmodligen den bästa jag varit på hittills och besvikelserna har tursamt nog varit i minsta laget. Nu är det bara att börja längta till SRF '06!
Martin Pelin