Marduk - Plague Angel

[2005][Regain]

Nästan ett år har gått sedan den här plattan hittade ut i skivbutikerna. Strax därefter fick trummisen Emil Dragutinovic armen avslagen med ett basebollträ, varför i stort sett hela turnén för att promota detta släpp fick skjutas på framtiden.

Nu är bandet hur som helst ute på vägarna igen och jag har svårt att tro att detta avbräck egentligen har någon större betydelse för Marduks popularitet. Snarare tvärtom kanske. När man väl möter publiken har ju ”Plague Angel” fått snurra ett antal varv i CD-spelare världen över, och suget borde således vara större än någonsin. Men framförallt skriver jag detta av två skäl. Dels därför att plattan bjuder på en helt ny line-up i och med återkomsten av basisten Devo Andersson samt vokalistbytet till Mortuus. Dels därför att ”Plague Angel” är det starkaste material bandet fräst ur sig på väldigt länge.

Egentligen har jag väl inte varit så värst begeistrad över Marduks förehavanden de senaste åren. Insåg när jag tittade på DVDn ”Funeral Marches And Warchants” att sångaren Legion i själva verket var rätt påfrestande. Därför blir Mortuus ankomst desto mer välkommen. Det är som om hela attityden är en annan. Sannolikt har det också påverkat Morgans låtskrivande i positiv (nåja) riktning, då plattan som helhet känns inspirerad på ett sätt som jag saknat ända sedan ”Opus Nocturne”.

Marduk har ju, för att utveckla det hela, inte direkt gjort sig ett namn som nyansernas band. Men är det något som ”Plague Angel” utstrålar så är det just variation och låtar som sticker ut. ÷ppningen med ”The Hangman Of Prague” och ”Throne Of Rats” dånar på precis som man är van vid, medan redan tredje spåret ”Seven Angels, Seven Trumpets” för tankarna till Bathorys glansdagar runt ”Under The Sign Of The Black Mark”. Sen blir det fullt pisk i två låtar igen innan suggestiva ”Perish In Flames” mal ned mitt innanmäte med total blytyngd.

Resten av plattan är ändå, bortsett från mellanspelet ”Deathmarch”, välbekant satansmangel enligt traditionellt recept. Dock med den för plattan genomgående höga svansföringen vad gäller låtsnickrande. Varenda riff och taktbyte sitter stenhårt i betongväggen redan vid första genomlyssningen.

Ett imponerande styrkebesked av ett band som jag faktiskt var på väg att räkna ut.

Martin Lee

Betyg: 8/10


<< Tillbaka till Skivrecensionerna