Mnemic - The Audio Injected Soul

[2004][Nuclear Blast]

Danska Mnemic har kommit att bli något av påläggskalvar hos det tyska metallimperiet Nuclear Blast. Men fan vet varför egentligen. Måste vara någon beräknande boss som tror sig ha hittat “tidens sound”. För ska sanningen fram låter detta – inte bara spontant, utan efter åtskilliga genomlyssningar – som väldigt mycket annat inom genren idag. Det är en hel del In Flames, rätt mycket Meshuggah, en aning Soilwork och en jäkla dos Fear Factory.

Rent hantverksmässigt är det oklanderligt utfört i såväl produktion som musicerande. Och det låter emellanåt riktigt riktigt bra. Men rent krasst är det ändå ofrånkomligt att nyskapande inom musik är en förutsättning för att det ska kännas angeläget. Visst, det finns mängder av band som man helst ser att de håller sig till sitt koncept. Gott så. Men när man inte har något eget att komma med blir det kort och gott tradigt. Varför ska man ägna tid åt att lyssna på kopian när originalet fortfarande levererar kvalitet?

Kanske är jag lite väl kritisk (det är å andra sidan mitt jobb) men Mnemic tillför inte genren ett skvatt. Det är samma tuggande riff och taktbyten som man hört mängder av gånger förr. Samma växlingar mellan aggrovrål och finsång (i bryggor och refränger) som man hunnit tröttna på för länge sedan. Snygga harmonier och stick bryter, på ett nästan förutsägbart sätt, av mot mangelpartier. Kort sagt lider Mnemic av samma problem som efterföljarna till Metallica gjorde när Bay Area-scenen hade varit igång ett tag. Och då menar jag givetvis inte mästerliga gäng som Forbidden, Testament och Vio-Lence. Tänk istället Defiance, Evil Dead och Hades; B-gängen.

Att “The Audio Injected Soul” dessutom avslutas med Duran Durans gamla örhänge “Wild Boys” borde bestraffas med gängspö. Hårdrockare ska ta mig fan inte ta i sånt skräp med vare sig tång eller diskhandskar. Skälet till att plattan ändå placerar sig strax över medelbetyg kan endast tillskrivas den feta och experimentella produktionen, samt givetvis att undertecknad under alla omständigheter förblir svag för fläskiga metalriff.

Martin Lee

Betyg: 6/10


<< Tillbaka till Skivrecensionerna