Sigh - Hangman's Hymn: Musikalische Exequien

[2007][Osmose]

Människor i svarta kåpor med böcker i händerna, *check*. Texter på latin, *check*. Skivan uppdelad i tre akter, *check*. Regn och åska, *check*. Luguber atmosfär, *check*. Barnjoller, *check*. Orgel, *check*. Sakrala körer, *check*. Ett galet skratt, *check*. Jag väntar bara på kyrkklockorna... Var lugn, de kommer. CHECK!
Vid första anblicken ter sig Hangman's hymn som ett klockrent exempel på svartmetallens formatmall i default-läge. Så är dock inte fallet. Konvolutet är förvisso tydligt designat i den estetiska skolan av genrens tveeggade svärd (antingen vulgopretto eller supersimpelt), men musiken är långt ifrån någon standardblack.

Utan minsta tillstymmelse till startsträcka drar öset igång sekunden du slår på spelaren. Att andas är för mesar. Efter 45 min ADHD-mättade ljudorgier kan man konstatera att detta är musikens svar på de mer extravaganta verk vi sett av Emir Kusturica. Storstilade ambitioner av genrebrytningar och insprängda 80-talsssolon blandas med traditionella blackpartier som får fungera som normalen. Ett sammelsurium av stilmixar och brottstycken har sammanfogats till en enhet i låtform och för det mesta fungerar skarvningen alldeles utmärkt. Små melodislingor ringlar ofta över resten av musiken men trallvänligheten tar inte överhanden. Mycket klassiska instrument blir det och man får känslan av att de adopterat fantasymetallens förtjusning över vår idé om hur det lät på medeltiden.

Tänk er svulstig Dimmu Borgir (minus känslan av filmmusik för katastrofrullar) i en explosiv mix av kreativitet och viss galenskap. En lustig blandning om än inte helt vattentätt alla gånger. Exempelvid drabbas man i "Salvation in flame/confutatis" av en vidrig manskör som för tankarna till Fernando Ribiero på crack. Stundom pekoralt på gränsen till parodi, men ändå klart befriande att höra black metal med livsglädje. Tokyobandet har ju kört på sedan 1990 så de vet vad de gör och det är helt uppenbart att de har kul när de lirar!

Sara Söderström

Betyg: 7/10


<< Tillbaka till Skivrecensionerna