Susperia - Unlimited

[2004][Tabu Recordings]

Att detta skulle vara bra borde egenligen inte förvåna mig det minsta - såväl debuten ”Predominance” från 2001 som ”Vindication” Âret därpå bjöd på synnerligen välspelad Dimmu Borgir-thrash. Men kanske har just kopplingen till de dimmiga norrmännen (där trummisen Tjodalv var med fram till ”Spiritual Black Dimensions”) egentligen legat Susperia i fatet en aning. Eller åtminstone tycker jag det, för ska sanningen fram hade jag nog aldrig trott att bandet skulle vara kapabla till de tonkonster som visas upp här.

Redan på ”Vindication” kunde man visserligen ana en ambition att röra sig ut mot nya farvatten, men fortfarande fanns emellanåt en irriterande röstlikhet mellan Athera och borgarnas Shagrath. Det är naturligtvis inte detsamma som dåligt, men en light-version spöar som bekant aldrig originalet.

På nya ”Unlimited” är dock alla spår av Tjodalvs tidigare förehavanden noggrant bortraderade. Och kanske är det detta titeln anspelar på; att man inte längre låter sig begränsas av något. Hur som helst har bandet, i och med denna platta, för första gången låtit hela sitt musikaliska register slå ut i full blom.

Redan i det Bay Area-thrashiga första spåret ”Chemistry” märks att något har hänt. Hela anslaget känns inspirerat och proffsigt på ett sätt som man sällan stöter p när det gäller band i den här storleken. Och så fortsätter det skivan igenom. Det går att ana spår av såväl Nevermore som Testament, men även av mer traditionell heavy metal utmed hela skalan. Det är hårt, melodiöst, varierat och rytmiskt. Och fullständigt bländande!

Det är faktiskt så att jag undrar vad bandet gått igenom de senaste två åren, för detta är en smärre sensation. Vet uppriktigt sagt inte när jag hörde en så vital platta senast. ”Unlimited” lämnar ”Death Cult Armageddon” och en stor del av den totala skivproduktionen på senare år i skuggan. Hoppas för Susperias del att fler än jag inser det. För om det finns någon rättvisa är detta bandets stora genombrott.

Martin Lee

Betyg: 10/10


<< Tillbaka till Skivrecensionerna