Symphony X - Paradise Lost

[2007][InsideOut]

Fyra och ett halvt år. Fyra och ett halvt djävla år! Ja, så lång tid har det faktiskt gått sedan amerikanska prog metal-titanerna krystade fram ett album senast, så ankomsten av "Paradise Lost" är inte en dag för tidig. Efter ett traditionellt pampigt intro brakar spektaklet igång med "Set the World on Fire" och det står snart klart att detta är bland det mest ilskna gruppen knåpat ihop. Med köttiga gitarriff signerade Michael Romeo och med en Russel Allen som tar i och sjunger som om hans liv hängde på det, är det en riktig käftsmäll och ett utmärkt att inleda plattan med. Inte för att det lugnar sig på det följande spåret "Domination" precis, snarare tvärtom. Här får vi ett manglande som i sina hårdaste stunder ligger åt det rent thrashiga, dock utan att tappa känslan för det melodiösa som alltid varit konstellationens signum. Titelspåret inleds på ett ytterst välbekant sätt, med akustisk gitarr och stämningsförhöjande klaviaturarbete av Michael Pinnella. Lägg till Allens röst på detta och resultatet går inte att kalla något annat än ren magi. Herr Dio har länge suttit avslappnat på kungatronen och sett ner på hotande rivaler som dock aldrig kunnat störta honom. Nu borde Ronnie göra det enda vettiga och självmant ge kronan till Russel Allen.

Stilmässigt känns detta som en naturlig fortsättning på föregångaren "The Odyssey". De långa instrumentala soloeskapaderna och klassiskinfluerade melodierna får ofta stå tillbaka för en enklare och hårdare ljudbild och trots att jag älskar deras gamla ultramelodiösa gamla plattor, är jag belåten med deras val att förnya sig och utvecklas; och det är ju lite idén med att vara progressiv, inte sant? När det gäller att plocka ut russinen i denna audiotära kaka, gav jag det ett försök som misslyckades å det grövsta. "Paradise Lost" är nämligen befriat från svagare spår och består enbart av låtar av toppklass, omöjliga att rangordna. Denna platta tillhör toppskiktet inom hårdrock under 2007, t.o.m. vad som släppts detta millennium. Hur man ska kunna överträffa det här vet jag inte, men jag ser fram emot resultatet och hoppas att det inte ska behöva dröja lika länge den här gången.

Betyg: 9/10

Martin Pelin


<< Tillbaka till Skivrecensionerna | Start