TEXT: MARTIN LEE

- Det känns fantastiskt på alla sätt, det är ju nästan tre år sedan vi återförenades nu faktiskt. Det hela började med att jag fick ett samtal från Chuck (Billy) om att göra några spelningar på kul. Jag var mitt uppe i en framgångsrik karriär med min jazzorkester som spelade över hela landet och fanns med i alla viktiga jazztidningar. Samtidigt var jag även inblandad i en hel del andra projekt (inom bland annat teater) med framträdanden runt om i världen. Och på samma sätt som jag tyckte det var intressant att sätta igång den här parallella karriären vid sidan om Testament, var det en stor utmaning att återvända efter alla dessa år. Delvis bara för att se om vi kunde gå i land med det. Därför kändes det rätt självklart att även försöka göra en platta.

Plattan har som bekant fått en hel del positiv uppmärksamhet redan. Något som Alex visserligen är väldigt ödmjuk inför. Samtidigt tycker han att den representerar det bästa som bandet överhuvudtaget hade kunnat göra. Och tvärtemot vad man kanske skulle kunna tro, har han stor respekt för vad bandet har åstadkommit under den tid han varit borta från Testament.

- Chuck och Eric hade verkligen hittat sin formel på "The Gathering" och det var viktigt för mig att inte störa den på något vis. Därför är det i huvudsak de som skrivit även den här plattan. Jag har adderat solon och haft en hel del förslag på vissa arrangemang. Jag har även skrivit låten "F.E.A.R.".

Att plattan skulle ha någon form av "old-scholl-vibb" håller Alex inte helt med om, men visst innebär det faktum att manskapet spelar ihop igen att materialet delvis påminner om de tidiga plattorna. Men framförallt är det en enorm skillnad rent mentalt att spela ihop idag, jämfört med när bandet startade en gång i tiden.

- Vi var väldigt unga. Och vi hade väl inte riktigt samma förmåga att kommunicera inbördes på den tiden. Dessutom har jag en egen identitet utanför det här bandet vilket är väldigt viktigt. Det ger mig en känsla av balans där jag inte känner mig pressad att vara på ett visst sätt. Jag är inte beroende av bandet för att ge kreativiteten utlopp eller uttrycka min musikaliska identitet. På grund av det är det en mycket stor skillnad jämfört med tidigare.

Utanförskap och missnöje bakom splittringen.

Alex var bara 16 år när han gick med i Legacy (som bandet hette innan man av juridiska skäl tvingades byta till Testament). Att vara yngst och inte våga säga rakt ut vad han tyckte och tänkte om saker och ting blev snabbt en belastning. När bandet utvecklades i en riktning som Alex inte gillade ledde det därför till det oundvikliga, han hoppade av.

- Jag hade inte modet att säga vad jag tyckte om beslut som jag tyckte var dåliga för bandet. Jag önskar att jag hade kunnat. Men jag är inte säker på om det egentligen hade förändrat något för jag visste inte själv vilken riktning jag ville gå i. Samtidigt kändes det inte som att någon var speciellt lycklig. Jag var inte lycklig och det var inte kul. Musik är väldigt svårt att hålla på med om man inte har kul. Att stå på scen är kul, att träffa fans är suveränt, men en stor del av tiden går ut på att vänta på flygplan och åka buss. Att vänta på att komma fram, förlora bagage, det är inte kul helt enkelt. Det är ett svårt liv. Och på grund av det måste musiken verkligen kännas kul för att det ska vara värt det hela. Om du inte trivs med musiken du spelar eller människorna du har omkring dig blir allt väldigt svårt. Men vi har jobbat på det och nu har vi hittat en nivå där saker och ting känns bra.

Nedtrappning via Savatage…

Alex adresserade sitt avhopp från Testament med att han var trött på metal och skulle söka sig nya musikaliska intryck. Därför var det för många ganska överraskande när gitarristen plötsligt dök upp i Savatage.

- Jag gjorde en turné med Savatage. Av olika skäl kunde jag inte stanna kvar i Testament. Och ambitionen var absolut inte att gå med i ett annat metal-band utan i första hand att utforska andra former av musik. Men just då gick Chris Oliva (f d sologitarrist i Savatage) mycket plötsligt och tragiskt bort. Hans bror John bad mig då personligen att hjälpa till med plattan. Det var alltså inget planerat utan kom både plötsligt och oväntat. Så jag gjorde skivan och ett antal spelningar, men ambitionen från första början var att ta mig vidare och spela jazz. Vilket jag också gjorde. Jag flyttade jag till New York, tog en musikexamen och ändrade totalt inriktning. Men innan dess gjorde jag Savatage-grejen.

…och Ozzy!

Men innan jazzkarriären kunde ta fart på allvar dök plötsligt en annan möjlighet upp, jobbet som gitarrist för Ozzy. Alex hann med en spelning i Nottingham i England, men i slutänden fick John Holmes (gitarristen på "Ozzmosis") jobbet.

- Jag fick inte jobbet men är fortfarande väldigt glad över att ha varit med den korta stunden. Efter det kändes det lite som att "hur ska jag någonsin kunna få ett bättre samtal än från Ozzy?". Det skulle vara Rolling Stones då (skratt). Så jag satte mig i skolbänken igen och var allvarligt talat inte säker på om jag skulle ställa mig på scen igen. Jag behövde helt enkelt kliva åt sidan ett tag, samla mig och finna en ny riktning.

Lillebrorskomplex bakom thrashens födelse.

De flesta har en ganska samstämmig version av vad som egentligen gav upphov till thrash som genre. Alex är dock den första jag hört som talat om Bay Areas geografiska läge som en faktor i sig. Kanske är det i själva verket lokalpatriotism och stolthet som ligger bakom fenomen som exempelvis "Göteborgssoundet"?

- Metallica började väl hela grejen i Los Angeles som någon form av reaktion mot hela glamscenen som var stor där. Så de flyttade till Bay Area (i San Fransisco) för att de trivdes bättre här. En massa band blev inspirerade av det Metallica gjorde, till exempel Exodus. Exodus och Metallica i sin tur var en stor inspiration för Testament. Och snart fanns Death Angel och Forbidden vilket födde en helt ny scen. Men som sagt, det var en tydlig reaktion mot vad som försiggick i LA. Los Angeles är ungefär åtta timmar med bil från San Fransisco så det är en totalt annan del av samma stat (och kanske även känsloläge). Men det är fortfarande i Kalifornien. LA har alltid varit betydligt mer synligt med alla Hollywood-produktioner och annat, det känns helt enkelt mer som en storstad. Så jag tänker att thrash metal var ett sätt att genom musiken ge norra Kalifornien en egen tydlig identitet.

Tiden talar åter för thrash.

Ingen har väl undgått den nya generation band som i princip plankar 80-talets Bay Area-sound rakt av (förutom Alex som uppenbarligen inte har hört talas om vare sig Bonded By Blood, Merciless Death eller Warbringer!). Är det möjligtvis så att all musik går i cykler och att det är förklaringen till att thrashen nu 20 år senare återvinns både av skivbolag och fans?

- Jo det är sant. Och det är väldigt intressant. Du vet att på 70-talet var 50-tals soundet populärt och det fanns till exempel ett TV-program som hette "Sh-na-na", filmen "American Graffiti" så det var mycket 50-tals nostalgi. På 90-talet var det väldigt mycket 70-tal som gällde istället med band som Black Crowes som ju var rent 70-tal fast de var unga. Så det är väl kanske vad som händer nu, bara det att thrash metal aldrig var så mainstream som 50-tals kulturen eller 70-talets hippies. Men visst var det stort. Fast faktum är att det känns större nu än det var på 80-talet.

Vilket är Testaments största ögonblick så här långt?
- Jag skulle nog säga nu. Att komma tillbaka, göra det här albumet och få en massa bra recensioner. Att få göra den här jätteturnén med Judas Priest, Motörhead och Heaven & Hell. Att spela för utsålda hus i New York och Los Angeles. För mig är det här året vårt största ögonblick.

Låtmässigt då, "Over The Wall" känns inte som en allt för styv gissning?
- Jag vet inte men för mig är det "Practice What You Preach". Den låten har en otrolig energi och den funkar alltid väldigt bra live. Men det finns några stycken, även "Souls Of Black"till exempel. När det gäller ett helt album måste jag nog säga det senaste.Men bortsett från det blir det "Practice What You Preach".

Det är få band som har så många "Best Of…"-samlingar som Testament. Jag ställer frågan om det inte vore bättre att ge ut en ordentlig box med demos, gamla foton och liveinspelningar istället, men det är uppenbarligen inget som alls har diskuterats.

- Jag vet inte varför det har blivit så, men de flesta av de där samlingarna kom ut innan jag återvände till bandet. Man bytte skivbolag ett par gånger och jag antar att det har med saken att göra (kontraktsmässiga skäl). Men jag förstår det inte, man behöver bara en samlingsplatta.

En sista fråga gäller såklart det Amerikanska presidentvalet, var står du där?
- Jag tycker det är fascinerande. Och jag tycker att vi är i desperat behov av en förändring. Jag kommer att rösta på den som erbjuder mest förändring.

Och vem skulle det kunna vara?
- Det är förmodligen John McCain.

Så hur tror du att det går?
- Personligen anser jag att det har orsakats en massa skada. Och man kan bara hoppas att någon kan rätta till alla dessa fel som begåtts de senaste åtta åren. Vilket inte bara är vår regerings fel, det har ju inträffat en hel del rätt svåra situationer som "elfte september" och "orkanen Katrina". Men att dessa situationer inte hanterades på ett annorlunda sätt är väldigt illa.

Att Testament hanterar saker och ting helt rätt för närvarande råder det dock inget tvivel om. Precis som Alex själv konstaterar tyder det mesta på att thrashen nu i sin andra våg kommit tillbaka med dubbel kraft. I det sammanhanget tillhör Testament definitivt ett av de absolut tyngsta namnen. Det är väl det som kallas upprättelse.