THRASHING LIKE A MANIAC
16 ripping cuts of new school thrash

[2008][Earache]

Väl medveten om att allt går i cykler har jag konsekvent vägrat ge upp hoppet om min allra käraste genre på metalskalan. Jag talar så klart om thrash! Riktigt thrash! Inget nytt tillsnyggat modern-edge-trams (vilket undertiteln "new school" faktiskt kan misstolkas som), utan hederlig rakt-på-sak-måste-headbanga-tills-jag-blir-15-på-nytt-thrash! Och nu mina damer och herrar är tiden äntligen kommen.

Inleder den Earache-sponsrade samligen gör überhaussade L.A.-glinen i Bonded By Blood. Och de gör det storstilat. Attacken på "Immortal Life" från självfinansierade debut EP'n för direkt tankarna till Death Angel och Forbidden utan att visa på ett endaste uns onödig förnyelse. Ändå hade jag på något sätt väntat mig ännu mer. Så kan det gå när man döper bandet efter världens bästa platta.

Brittiska Evile är förmodligen fortfarande mest kända för sitt samarbete med legendariske Metallica-producenten Flemming Rasmussen. Och man lär knappast få sämre thrashcred efter förbandsturnén med Megadeth. Extremsnabba riffrökaren med det synnerligen passande namnet "Thrasher" från debuten "Enter The Grave" lär hjälpa till på traven ytterligare.

Virginias moshaholics Municipal Waste tar över stafettpinnen med "The Art Of Partying" från den fantastiska plattan med samma namn. Bandet har gått från klarhet till klarhet för varje skivsläpp. Det märks, jämfört med en del gäng på den här samlingen, att "the waste" har samlat på sig åtskilligt med rutin. Ändå är det få band överhuvudtaget som lyckas uppbringa samma ungdomliga energi

Nya Relapse Records-fyndet Dekapitator piskar sedan upp intensiteten ännu ett par hack med "Deathstrike Command" från nya "The Storm Before The Calm". Tänk dig ett Vio-Lence frontat av Possesseds Jeff Beccerra så hamnar du i närheten. Inget mindre än världsklass!

Los Angeles Fueled By Fire förfinar Bay Area-referensen ytterligare i "Massive Execution". Även här hör jag en hel del Vio-Lence men även Exodus och Death Angel är synnerligen evidenta. Extra stilpoäng för det akustiska introt såklart. Fett!

Därpå följer plattans första egentliga frågetecken i och med bidraget från svenska Decadence. Det är inte dåligt (tvärtom) och det är definitivt thrash men det låter helt enkelt för modernt. Kvinnliga mick-snyggingen Kitty Saric får inte heller till den där klassiska thrashpipan, utan påminner mest om Angela Gossow (inget fel i sig) vilket automatiskt placerar fokuset lite för långt utanför ramen.

Thrashskutan dras dock resolut på rätt köl igen med Warbringers försorg. "Total War" kommer från bandets självfinansierade EP från 2006 och höjer definitivt temperaturen inför den stundande Century Media-debuten. Tänk en riktigt ung pissförbannad Tom Araya i slagsmål med Ronnie från Nasty Savage. Det gör nästan ont, så bra är det.

Brittiska SSS eller Short Sharp Shock, som även är titeln på debutplattan, lirar en lite mer hardcore-influerad typ av thrash som får tankarna till Brooklyn och band som Cro-Mags. "Overload" är inget mästerverk men gör sig ändå väldigt bra i det här sammanhanget. I viss sinnesstämning kan jag rentav föredra denna något mer huliganbetonade uttrycksform.

Gama Bomb pepprar på med ytterst vildsint riffande som åter för tankarna till buktområdet i San Fransisco. Sångmässigt handlar det dock om en mer europeiskt präglad insats i trakterna av Xentrix och Tankard. Låten "Zombie Brew" är tidigare outgiven och det framgår egentligen ingenstans om bandet är kontrakterade eller på gång med mer material. Vi får hoppas det. Gama Bomb är tuffa grejer!

Merciless Death låter inte helt oväntat som Dark Angel som ju har en låttitel med bandnamnet på sitt samvete. En annan högst påtaglig influens verkar vara Slayer kring "Hell Awaits". Det är tveksamt om någon lyckats reproducera dessa fantastiska falsettskrik och gnisselsolon bättre än så här.
Låten "Exumer" kommer från debuten "Evil In The Night" som rekommenderas starkt (och så här i efterhand borde ha tagit plats på min årsbästalista).

Deadfall hette faktiskt ett harcoreband från Bay Area. Gänget på den här plattan kommer dock från Nottingham och har ännu inte släppt sin debut. Men det är säkert bara en tidsfråga, de här grabbarna kan sina saker och jag sväljer betet utan några som helst betänkligheter.

Även amerikanska Lazarus tillhör skaran utan skivkontrakt. Något som, att döma av "Last Breath" från egenfinansierade "The Onslaught", inte verkar vara något större problem. Det här låter hur bra som helst och kan de bara få en vettig distributionsdeal och en vettig turné lär Lazarus locka mängder av både nya och gamla thrashare.

Enmansbandet Toxic Holocaust är väl redan att betrakta som något av en institution inom underground-kretsar. Och det är välförtjänt. Med sin ordentligt primitiva thrash befinner sig Joel Grind, åtminstone på "War Is Hell" från debuten "Evil Never Dies", på samma stig som ursprungligen trampades upp av Sodom, Hellhammer och Bathory.

Londonbandet Mutant riffar på i samma anda som de tidiga Bay Area-gängen men har kryddat det hela med en påtagligt Mille Petrozza-inspirerad sång. Det gör helheten extremt medryckande men samtidigt nästan plågsamt brutal. En av den här plattans verkliga höjdpunkter som jag definitivt hoppas få höra mer av när något smart bolag bestämmer sig för att satsa på dem.

Att Brasiliens nya stoltheter Violator hamnar så långt bak på plattan kan inte vara annat än ett taktiskt val. På det här sättet håller man tempot uppe över hela speltiden och piskar samtidigt upp adrenalinnivån så högt att man bara måste höra hela skivan en gång till. "Atomic Nightmare" är plockad från den helt fenomenala debuten "Chemical Assault" som kan vara lite knepig att få tag i. Ge inte upp, den är värd vartenda öre både i frakt och eventuell tull.

Avslutningen med numera avsomnade Send More Paramedics känns inte helt självklar, utan kunde gott strukits till förmån för exempelvis Avenger In Blood eller Hellish Crossfire. Det går ändå inte att betrakta den här plattan som annat än en utomordentlig kulturgärning och introduktion till en hel radda tokbra band. Tack för det Earache!

Betyg: 9/10

Martin Lee


<< Tillbaka till Skivrecensioner