Udo - Mission X

[2005][AFM]

Efter en rejäl nytändning på de två senaste plattorna, ”Man and Machine” och ”Thunderball”, kanske rentav de två bästa U.D.O.-plattorna i hela katalogen, var förväntningarna höga på ”Mission No. X”. Tyvärr präglas ”X” av halvtrötta klyschor, upprepningar och allmän tomgång. Herr Dirkschneider med vänner är förstås pålitliga till max. Man avviker inte en tum från det klassiska Accept-arvet. Visst har man producerat en och annan experimentell låt genom åren, men alla plattor har som helhet varit gjutna i samma form. Det är förstås en trygghet, men riskerar samtidigt att bli en fälla. Den dagen, dagen ”X”…, då låtarna inte håller riktigt samma kvalitet som brukligt, skiner det igenom så mycket tydligare om man direkt kan jämföra dem med tidigare föregångare.

Som sig bör om man kan sin U.D.O. inleder titelspåret. ”Mission No. X” lider av en rent ut sagt trött refräng. Det vanliga Udo-klöset saknas. ”24/7” är väl en skaplig standard-U.D.O.-låt. Varken mer eller mindre egentligen. Riffen är bekanta och refrängen är lätt återanvänd. Texten om hur dedikerade bandet är till sitt metal-kall är väl också lite väl klyschig. ”Mean Streets” är riktigt seg i versen, lite ”Generation Clash”-varning, men refrängen tillhör de starkare på plattan. ”Primecrime On Primetime” är den typiska lite tyngre midtempolåten, med en refräng som påminner om ”Fistful Of Anger”. ”Eye of the Eagle” är den obligatoriska balladen. Den är inte lika stark som förra plattans ”Blind Eyes”, men tillhör ändå de bättre låtarna på ”X”.

Plattan varvas sedan mellan snabba låtar och kompositioner i övre midtempo. ”Shell Shock Fever” är en stänkare med en alltför simpel refräng för att riktigt lyfta. ”Stone Hard” sänker tempot aningen igen. Tillhör väl de bättre spåren, utan att riktigt fästa. ”Breaking Down the Borders” snabbar upp igen. Återigen håller inte riktigt refrängen. ”Cry Soldier Cry" är ballad nummer två och den framkallar inga glädjetårar i alla fall. Varför det var nödvändigt med en ny version av ”Way of Life” från ”No Limits” kan man ju undra. En ganska slätstruken låt det också, även om den skruvats upp en aning här. ”Mad For Crazy” är väl i trettonde timmen den bästa av de snabbare låtarna. Promoskivan är tyvärr kraftigt kortad och låtarna ”fejdar” in i varandra. Det gör att en viss felmarginal måste räknas in i bedömningen. En sak är dock säker. Udo sjunger lika grymt som alltid, trots att det ryktas om att han slutat röka. Totalt sett är detta ytterligare en i raden av tyska besvikelser under året. U.D.O. är i gott sällskap av Masterplan, Running Wild och Metalium…

David Bergström

Betyg: 5/10


<< Tillbaka till Skivrecensionerna