Växjö Metal Festival

[26/11/2005][Växjö][Folkets Park]

Växjö är inte direkt känt för att erbjuda metall av den ädlare sorten. Sen undertecknad flyttade hit 1998 har endast två större tillställningar ägt rum, Monsters of the Millennium 1999 (Manowar, Motörhead, Dio) och Popstad 2003 (The Haunted, Mustasch). Ja sen hade vi förstås den historiska kalkonen Växjö Metal Festival 2003, som dock inte skall kasta någon skugga över det förnämliga arrangemang med samma namn som denna kvällen skulle erbjuda. Det är puben Harry’s som ligger bakom den här nysatsningen på hårdrocken, som även till att börja med kommer att innefatta en av tre Sverigespelningar med Freedom Call och Rage i mars. Förutsättningarna är enkla, kommer folk kan det bli mera framöver. På lördagskvällen dök drygt 400 tappra upp för att headbanga till ett ganska brett startfält.

My Curse

Först ut var My Curse, som precis dagarna innan denna debutspelning bytt namn från Rainbow Ladyland. Här talar vi om ganska melodiös rock, men med en hel del attityd, främst från sångerskan Linéa Helgé. Den lilla publiken som trotsat förfesterna runt om i stan får finna sig i att sitta i Linéas järngrepp. Fem riktigt skapliga låtar levererar bandet, som halkade in i tillställningen på det klassiska bananskalet. Något vidare mellansnack blir det däremot inte. Linéa skyller på att hon precis har flyttat hem från USA och glömt hur man pratar svenska. Nåja, var har jag sett henne förut tro? Efter lite efterforskningar visar det sig att hon varit deltagare i dokusåpan Villa Medusa. Det ser i vilket fall lovande ut för My Curse inför framtiden. (7/10)

Lemon Bird

Lemon Bird övertar scenen härnäst. Nu förflyttar vi oss musikaliskt till 70-talets bluessprungna hårdrock. Det påminner onekligen lite om Deep Purples storhetsdagar, fast utan hammond då. Lemon Bird är en sammansättning av talangfulla och duktigt skolade musiker som säkert lätt skulle kunna mecka sönder en spelning om man låter pretentionerna ta överhand. Så är dock alls inte fallet. Snarare ser vi ett band som verkligen ger allt i varje moment för att även nå ut till publiken. Resultatet blir att både musiknördar och partyrockare kan ta del av Lemon Bird. Sångaren Jonatan Andersson har en imponerande inlevelse och uttrycksförmåga på scen. Gitarristen Johan Runesson levererar solon med stark känsla. Men en grundpelare i bandets sound är inte minst den tungsvängiga rythmsektionen med Anders Jonasson på trummor och Rikard Kristoffersson på bas. Jonasson förklarar efter spelningen hur han ständigt söker ny inspiration i rockens rötter, inte bara hos Ian Paice utan även bland jazz, blues och fusion finns mycket att lära för att hitta det ultimata svänget. Han säger även att bandet ofta improviserar och skapar om sin musik i ögonblicket på scen. Det är något de hoppas våga i ännu större utsträckning i framtiden. Det verkar minst sagt lovande så här långt. Det som fattas kan möjligen vara att sprida ett par givna hits som garanterat får igång publiken till samma nivå som bandet. (8/10)

Bullet

Efter att ha lämnat banan för en stund, bland annat för en spontan sammankomst med kvällens huvudakt, Dark Tranquillity, återvänder jag till händelsernas centrum för att kunna konstatera att jag nästan lyckats missa Bullets spelning. Visserligen hinner jag uppleva den storstilade finalen med ”Lether Love” och ”Bang Your Head” men det får ändå anses som en rejäl besvikelse att inte få ta del av denna högklassiga partymetall i sin helhet. Här snackar vi nämligen ett band som inte skäms ett ögonblick för att sno riffen från Judas Priest, groovet från AC/DC och körerna från Accept. Och varför skulle man göra det? Det är ju hårdrocken i sin absoluta fulländning. De här killarna har kul! Aldrig har man väl sett någon så lycklig på scen som undergroundlegenden Lenny Blade med sin bas. Nu börjar också den alltmer ölstinna publiken röja loss rejält. Bullet kan bara göra dig besviken om du missar dem. Det ska inte hända igen…

Zan Clan

Den trendvåg av glam/sleaze-renässans som sveper över Sverige och världen nu, i kölvattnet av Mötley Crües återförening, har ännu inte nått Växjö. Intresset för Zan Clan är nämligen ganska blygsamt. De flesta besökarna väljer nu att tränga ihop sig i barområdet. Man verkar inte riktigt känna till glamlegenden Zinny Zans förflutna i Easy Action och Shotgun Messiah. De som känner igen frontmannen gör det i stället från rollen som mentor för det smått pinsamma dokusåpabandet Tribal Ink. Från TV3s Wannabe. Detta bekymrar dock inte Zinny, som mycket hedersamt ger absoluta järnet för den lilla skaran framför scen. ”Det låter ju inte så tokigt i alla fall”, kommenteras det från metallskallarna i baren, och det får väl anses som ett gott betyg denna afton. (7/10)

Dark Tranquillity

Alla ovanstående får ursäkta, men det märks att de flesta närvarande har inriktat sig främst på dragplåstret Dark Tranquillity. När göteborgarna äntrar scenen exploderar röjet plötsligt till en helt ny nivå. För bandet är det en uppvärmningsspelning inför en intensiv europaturné, som kommer att vara fram till jul. Man befarade själva viss rostighet innan spelningen, men det visar sig såklart ogrundat. Redan under ”Lost to Apathy” far kravallstaketet på ända och publiken erövrar ytterligare en halvmeter mark närmare scen. Det skulle komma att symbolisera hela spelningen, där bandet och fansen hela tiden har en intim kontakt. Mikael Stanne svarar med att stagediva. Setet är relativt nytt jämfört med sommarens festivalspelningar. Man har stoppat in nya låtar från senaste ”Character”, blandat med gamla klassiker som inte spelats på länge, lite längre låtar, någon långsammare och ett par från de mer syntmelodiösa plattorna. En härlig blandning helt enkelt. Bäst är förstås ”FreeCard”, som bandet generöst tillägnar någon utsänd från MetalCovenant, vem nu det kan vara (ha ha ha, ja, det undrar man ju! red. anm.)? Även ”Zodijackyl Light” väcker stor entusiasm bland publiken och ”Punish My Heaven” sitter som en mäktig topp på hela isberget. Bandet själva verkar nöjda efteråt, även om förre Växjöbon Michael Nicklasson är lite småputt på Stanne för att han inte introducerade honom som ”årets hemvändare”. (8/10)

Det här var på det hela taget en mycket välarrangerad och lyckad afton. Det verkar både band och besökare överens om. Återstår bara att hoppas på en fortsättning för metalscenen i Växjö!


<< Tillbaka till Reportage