[20/04/2004][Göteborg]
Wacken Open Air är i särklass Europas största hårdrocksfestival och när de annordnar något så finurligt som en europa-turné med band som har spelat på festivalen. Känns det som en självklarhet att infinna sig framför någon av scenerna där turnén drar fram. Som ni kanske förstår var undertecknad givetvis på plats. Det är inte alltid man har äran att beskåda en del av den tyska metallscenen. Här nedan följer mina minnen av kvällen den 20 april 2004.
Äntligen var det dags, efter att ha gått bet på både Ozzy och Iced Earth blev detta nu min första konsert i år. Jag ångrar dock bittert att jag inte tog chansen att se varken Skid Row eller HTP när de befann sig i Sverige. Nåväl, nu är nu och då var då så det var inte mycket jag kunde göra åt det. Klockan var runt 17:30 när jag lämnade min väns lägenhet vid Chalmers. Jag skulle intervjua huvudbandet Primal Fear om en timme och började min resa mot mitt mål.
Målet var musikens hus, stället där öl skulle drickas, armar svängas och huvuden bangas. Jag kom dit vid 18:15 och hinner se en viss Mat Sinner kliva in i turnébussen, jag vill inte störa dock och lite halvnervös över mötet med bandet tog jag upp mobilen ur fickan. Jag slog sedan numret till turnémanagern och väntade. Det kom ton...men sedan "The number you have dailed..." vad skulle jag göra nu, Bobo som han heter hade inte på sin mobil. Jag gjorde det enda jag kunde göra, jag gick och pratade med herr Sinner. Han sa då att jag skulle in gå genom dörren, bakvägen och sedan upp till "deras" rum. Jo,jo, tro det eller ej, men det gick väldigt smidigt.
En svensktalande person hjälpte mig och jag fick träffa Bobo och sedan Ralph. Jag ville även ha med Mat i intervjun så vi gick ner till honom i turnébussen. Intervjun gick bra och efteråt rusade jag till ingången. Det hade nu samlats lite folk och även några bekanta som man kunde samtala med. Plötsligt öppnades portarna och jag gick lugnt in i huset. Av någon anledning kände jag ingen stress, kanske var det den lilla publikskaran som hade slutit upp eller var jag seg? Nåväl, var det än var så var det bra, träffade ännu en bekant där inne. Hans namn är Jonas och vi röjde tillsammans hela kvällen.
Dark Age - snäll dödsmetall?
Ja det var i alla fall vad Jonas kallade den musik som började strömma ut ur högtalarna. Bandet röjde på friskt trots att de inte stod mer än tio personer - mig själv inräknad - framför scenen. Tuggande riff, ömsom growlande, ömsom ren sång var vad som stod på menyn. Detta band tilltalade inte mig närmvärt och det verkade tydligen även 90 % av publiken tycka då de hellre stod och drack öl längs väggarna. Bandet gav i alla fall sitt yttersta och försökte med en massa pubklikfrierier som att säga "rock" och liknande, helt klart godkänt, men inte mer.
Metalium - En röst att dö för?
Trots att Metalium spelar sådan där kraftmetall så har jag aldrig riktigt fått upp ögonen för dem. Det som däremot har väckt mina örons lust är sångaren Henne Basse. Denna man har en pipa värd att dö för och han använder den väl. Det är dock inte i Metalium-sammanhang jag diggar den utan i Uli Kusch´s projekt Catch The Rainbow - "A Tribute To Rainbow". Deras cover på "I Surrender" krossar nästan Rainbows version, men bara nästan. Att jag skulle få höra nämnda låt här ikväll trodde jag inte och likväl så hade jag rätt. Metalium radade upp den ena headbangingsvänliga låten efter den andra, men trots bra publikkontakt, ganska bra låtar och härlig attityd, tappar jag intresset ju längre in i konserten tiden lider. Basse träffar inte riktigt alla höga toner och det är inte förren i låten "Break The Spell" som spelningen lyfter. Bättre än Dark Age, men jag tycker nog att deras spelning på 2001´s Sweden Rock Festival var roligare.
Freedom Call - Metalsmurfar?
Det är ingen tvekan om vilka den största delen av folket är här för ikväll. Den tyska metallplutonen nummer tre får stå för kvällens största publiksamling när de drar av smile efter smile. Ett otippat kort var att de körde "Dancing With Tears In My Eyes" och denna kunde de skippat. Jag hade hellre hört någon annan låt. Men visst, vi fick i alla fall, "Freedom Call", "Ages Of Power", "The Quest" och "Land Of Light", när de drar av den sistnämnda så ler nog fasiken varenda en i hela lokalen, gladare låt får man leta efter, smurfmetal som sagt. På det hela var det ganska bra, extra kul var att de körde lite av Queens hit "We Will Rock You". Freedom Call gjorde bra ifrån sig, men i mitt tycke så håller jag nog spelningen på Gates Of Metal högre.
Primal Fear - Chroming Eagles In The Night!
Äntligen var det dags för mina intervjuoffer, med en backdrop så stor att vi bara kunde se halva intog de fem scenen med låten "Angel In Black", spelningen kunde i mitt tycke inte börja bättre. Ralph sjöng med full stämma och höll inte tillbaka på tonerna. Det var ett laddat gäng som stod där. Muskelberget till sångare gjorde den ena posen efter den andra, skakade hand med publiken och var allmänt trevlig. Setlisten denna afton bestod av låtar ifrån bandets samtliga album och när de kör igång min Primal Fear-favoritlåt (Nuclear Fire) så flög mitt huvud fram och tillbaka tillsammans med den resterandes publikens pek- och lillfinger. Men ju mer klockan gick desto mer folk försvann och Raffe verkade hålla tillbaka på vissa toner. Detta var riktigt synd då vi blev berövade på deras extranummer, som tur var stod ingen Priest- eller Gamma Ray-låt med på listan i så fall hade jag blivit grymt besviken. Det jag menar är att - om de hade struntat i att spela dem - pågrund av den fåtaliga publiken. Primal Fear var intressanta att se live, men jag kanske hade väntat mig lite mer av dem än vad som bjöds. Nöjd blev jag i alla fall. Trots avsaknaden av "Lightyears From Home" och "Back From Hell". Två riktiga energiknippen.
Betyg:
Dark Age: 5/10
Metalium: 6/10
Freedom Call: 7/10
Primal Fear: 7/10
Johan
