Ska Darkane efter 15 års slit äntligen få sitt stora genombrott. Mycket talar för det. Åtminstone om det finns någon rättvisa i metalvärlden.

Nya egenproducerade verket ”Layers Of Lies” svämmar över av kompetent och påhittig neothrash, och kunde man bara få till en lite mer omfattande turné på andra sidan Atlanten, kan förmodligen vad som helst hända. The Power Of Metal tog ett samtal med bandets gitarrfantom och låtskrivare Christofer Malmström en svettig kväll i juli.

Bandet är vid det här laget rätt vana vid att få bra recensioner och ”Layers Of Lies” är inget undantag. I såväl svenska dagstidningar som i metalpress världen över håvar plattan in toppbetyg. Men vad betyder egentligen bra recensioner, speglar det ett bands verkliga framgång?

   - I USA har vi ju bara spelat två gig; Milwaukee och New Jersey Metalfest. Hade vi turnerat på allvar hade vi kanske kunnat göra oss ett namn. Några tusen har vi ju sålt i USA, men jag tror vi hade kunnat sälja ännu mer om vi hade kunnat åka ut med några större band, så att fler hade kunnat upptäcka oss som liveband. Totalt sett har väl förra skivan ”Expanding Senses” börjat närma sig 25.000 och de andra två något mindre. Bra recensioner är alltid en bra början, men det är framförallt som liveband man gör sig ett namn.

Man frågar sig ju hur stor integritet ett band har när det väl kommer till kritan. Är man exempelvis villig att ta till sig av dålig kritik i sån mån att man ändrar soundet på en platta inför nästa utgåva?

   - Det beror ju på vad man är för sorts band. Om man bryr sig om vad folk tycker och tänker eller om man bara kör sin egen grej. Vi är väl en blandning (skratt). Men det är klart att om det finns något som folk stör sig på, t ex sångstil, så får man ju ändra på det. Samtidigt vill man ju fortsätta med den stil man har börjat spela.

Sångaren som försvann.

På debutplattan ”Rusted Angel” sköttes sången av Lawrence Mackrory (enligt många puritaner den bästa sångaren i bandet). Självaste Eric Pattersson från Testament slängde på plattan i bussen på den gemensamma turnén och verkade kunna i stort sett hela ”Rusted Angel” utantill. Vad var det egentligen som gjorde att sejouren med Lawrence blev så kortvarig?

   - När Darkane bildades ett halvår innan inspelningen hade vi ingen sångare. Men vi bokade ändå studiotid hos Danne Bergstrand. Björn Strid i Soilwork hade sjungit på demon men ville fortsätta med sitt, så vi frågade Danne om han visste någon sångare i Uppsalatrakten som kunde passa. Och då tipsade han om sin assistent Lawrence som skickade ner en skiva med sitt band Forcefeed där han sjöng normalt. Utom på ett ställe där det var ett skrik. Så då frågade vi om han kunde skrika så på hela skivan. Men Lawrence sade redan vid inspelningen att han ville fortsätta med sitt band och tyckte att vi skulle fortsätta leta sångare. Vi gjorde fyra liveframträdanden med Lawrence på hösten 98 innan vi hittade Andreas här i Helsingborg.

I övrigt såg dock inte Testament så mycket av Darkane utan verkade vara fullt upptagna med annat. Vad sysselsätter man sig med innan spelningarna?

   - För egen del tar jag det ganska lugnt med festandet, och det gäller förresten resten av bandet också innan spelningarna. Jag brukar försöka se lite av staden där vi befinner oss eller ligga i bussen och läsa en bok. Men i exempelvis Milano var det ett enormt tryck och intresse, och då är det klart att man försöker skriva autografer och prata så mycket med folk som det bara är möjligt.

De flesta musiker anger en lång rad referenser, som oftast spänner över ett rätt brett spann. Men när det väl kommer till kritan; vad är det egentligen som oftast åker på stereon hemmavid?

   - All form av 80-tals metal. Iron Maidens ”Piece Of Mind” kan jag i princip lyssna på hur mycket som helst. Av de nyare grejerna gillar jag nya Meshuggah, Soilwork och Strapping Young Lad. Sen lyssnar jag faktiskt en hel del på nya Darkane också. Speciellt när jag läst någon recension, där någon tagit fasta på något speciellt i en låt som jag själv inte har tänkt på tidigare. Men som det är nu jobbar jag så intensivt med min egen soloplatta, så för tillfället orkar jag inte riktigt lyssna på någon musik alls när jag kommer hem.

Det omänskliga sidoprojektet.

Non-Human Level är Christofers soloplatta som släpps under hösten på franska Listenable. I övrigt består bandet av Darkane-trummisen Peter på sång, Meshuggah-bekantingen Gustaf Hielm på bas och Kanadensaren Ryan van Poederooyen (Devin Townsend Band) bakom skinnen.

   - Det är egentligen låtar som delvis går tillbaka ända till 1999. Yngwie Malmsteen goes death metal (skratt). Nä men, jag har alltid varit extremt influerad av Yngwie och i Darkane är det mindre instrumentala partier. Det här är någon sorts dödsmetall med neoklassisistisk inramning. Non-Human Level handlar text- och konceptmässigt om allt omänskligt beteende med våld och terrordåd som pågår hela tiden. Sen brukar jag skojja med de andra i bandet om att vi ska spela på en omänsklig nivå…ha, ha. Det tyckte trummisen i början också kan jag säga. Det är ju betydligt lättare att programmera en trummaskin än att spela det på riktigt, och jag körde (på demon) loss utan betänkligheter. Har världen blivit mindre trygg på senare år?

   - Ja det tycker jag. Det händer ju mer nu än för säg 10 år sedan. Man hör jämt och ständigt om bekanta som råkat ut för något. Att gå ut ensam är inget jag gärna gör faktiskt.

Varför har det blivit så?

   - (lång tystnad) Jag vet inte riktigt. Det beror säkert på flera saker. Men framförallt är det nog så att vuxna inte bryr sig tillräckligt om vad deras barn sysslar med.

Har det här påverkat bandet på något sätt?

   - Ja vi hade faktiskt en liten incident i Österrike när vi hade spelat med Cannibal Corpse och Marduk. Vi bodde i en husbil och utanför stod en stor folkmassa och ropade att vi skulle komma ut. Vilket vi så klart inte gjorde eftersom vi förmodligen hade åkt på massor av spö allihop. Det slutade med att de sparkade in hela sidan på bilen medan vi satt där inne och tryckte. Efteråt har vi spekulerat i om det var någon i bandet som eventuellt hade kommit lite för nära någons flickvän där ute.

Farsor på turné.

Nyligen ställde Darkane in ett festivalframträdande i september. Orsaken var att Peter Wildoer i dagarna (23 augusti) blev farsa. I december är det din tur. Betyder detta att allt turnerande är satt på vänt nu?

   - Peter har väl sagt att han tänker vara ledig september månad ut. Sen är ambitionen att sticka ut och spela i oktober och november innan det är min tur att ta ledigt. Men ingen vet ju vad det egentligen kommer att innebära. Samtidigt har vi pratat med våra respektive om detta långt i förväg och alla är överens om att bandet måste leva vidare. När man har slitit i femton års tid med detta skulle det kännas väldigt fel att inte få njuta av framgången.

Är det en ambition att kunna livnära sig som musiker?

   - Ja självklart vill man kunna ägna sig på heltid åt det man tycker är roligast. Samtidigt är det väldigt osäkert. Det är ju inte så att man i den här åldern går och säger upp sig från jobbet och testar i ett par år.

Nya plattan är helt egenproducerad. Vad talar egentligen för att Darkane skulle anlita en producent igen?

   - Jag är ju väldigt nöjd med resultatet den här gången. Plus att det har varit väldigt smidigt. Vi har ju kunnat göra saker och ting på tider som passar oss utan att jobb och annat har blivit lidande. Sen kostar ju en producent en massa pengar också (skratt). Men visst har det sina fördelar att arbeta med en utomstående som kanske ser och hör saker som man själv missar.

Men om du fick välja en producent, vilken som helst, utan att det kostade en massa pengar?

   - Jag var ju väldigt nöjd med Daniel Bergstrand så honom skulle jag gärna jobba med igen. Fredman är jag lite nyfiken på också.

Det samlade intrycket av Christofer Malmström är en väldigt jordnära och ödmjuk person. Allting runt omkring med dyra instrument och studios är inte särskilt viktigt. Musiken är det som räknas, och så länge det låter bra, mår Christofer bra. Den attityden kan ta Darkane väldigt långt. ”Layers Of Lies” har definitivt stakat ut vägen.

Martin Lee

<< Tillbaka till Intervjuer