Face to face med Face Down

För de flesta är Marco Aro mest känd som sångare i The Haunted. Kanske är det rent av den bilden som varit tydligast för Marco själv de senaste åren. Att bryta med denna identitet var därför allt annat än lätt, om än absolut livsnödvändig. Nu är han tillbaka i bandet där han en gång startade sin karriär. Men även om Face Down låter argare än någonsin tidigare, är det framförallt en mognare och mer eftertänksam attityd som präglar personerna bakom idag. Jag tog en kopp kaffe med Marco och gitarristen Jocke Carlsson på fiket Jalla Jalla vid Tekniska Högskolan i Stockholm. Det blev ett lite udda, men jäkligt trevligt samtal om minnen, en tokig tysk skivbolagsboss, dåligt ljud och (så klart) Marcos kokainmissbruk som basunerades ut av Blabbermouth för någon månad sedan.
   - För bandets del är det ju lite jobbigt, eftersom det uppenbarligen finns folk som fortfarande tror att jag håller på. Och det är ju jävligt irriterande med tanke på att jag i princip varit helt drogfri i tre år. Jag tar en öl, kanske två ibland, under väldigt kontrollerade former.
   - Och det var ju inte så länge sedan du började med det heller, flikar Jocke i.
   - Nä, det var väl ett år sedan som jag började ta en bärs ibland. Men det är ju jäkligt jobbigt så klart. Inte minst det sociala, när man umgås med folk som dricker och man känner att ”fan, va kul de verkar ha”. Samtidigt var ju alkoholen avtryckaren till allt det där andra, så det där med att bli pissfull igen är inte intressant längre.

Med tanke på hur det ofta ser ut, undrar man ju om det är lättare för musiker att ”trilla dit” och i så fall varför?
   - Det är nog mycket mer hjälpande händer på vägen tror jag. Allt är ju ”gratis”. Och du har ju så mycket ”polare” som säger att ”Klart du ska ha lite, det fixar jag vettu, hey.” Det är en kombination av tillgänglighet och att man har jävligt lätt för det. Om man är ute på turné, så är det 22 timmar och 45 minuter av ren ”fy-fan-tid”. Det finns inget att göra och då börjar man i princip slåss om att få göra intervjuer. Och som sagt, har man lätt för det (att trilla dit) som jag har, så spårar det ur. Och sen var det ju så också att vi krökade rätt hårt när vi var yngre också. Den mentaliteten, att det är okej att kröka innan spelningen också, har man burit med sig.

Jocke erkänner att nervositeten för att ställa sig på en scen självklart släpper lite när man är dragen. Båda är dock överens om att det är något som aldrig funkar i längden och att man nästan alltid presterar bättre i nyktert tillstånd.
   - Idag är det lite som en på- och av-knapp. Man behöver inte tänka lika mycket. I alla fall är det så för mig. Jag menar, jag gjorde ju en 700 gig med Haunted så man har ju fått en del rutin. Samtidigt är det otroligt viktigt att det aldrig får se ut som att det går på rutin.
Kanske var också nervositet en bidragande orsak till att festandet blev så omfattande under tiden i Haunted. Från den dagen när Anders Björler ringde och frågade om Marco ville provsjunga gick det hela rätt snabbt.
   - Jag hade med mig ”Flinta” för jag var så jävla nervös, han kände ju dem bättre än jag. Ja, och sen åkte jag hem och det var väl inget mer med det. Några månader senare ringde Jensen och sa att ”Nä tyvärr, det blev inget för vi behöver någon som bor lite närmare och….”. Och då började jag direkt med (överdrivet nonchig röst) ”Ja vad bra för det hade ändå inte funkat, för jag bor ju så långt borta och…”. Jensen såg väl till att lägga på innan jag började dra på alldeles för hårt. Sen ringde han upp igen sa att ”ƒh, jag skojade bara. Du är med om du vill”. På den vägen var det. Sen åkte vi ut på en hisnande turné som drog igång direkt i Jönköping och vidare till Dynamofestivalen inför 7000 personer. Det största jag hade gjort innan var väl inför kanske en lax. Och efter det var det USA-sväng med Testament. Sen växte allt och det ena födde det andra och sen klarade jag inte av det längre. Det blev för stort för snabbt helt enkelt.

Har levt ”dubbelliv” i över 10 år.

Marco har i princip behållit sitt jobb i byggbranschen under alla år med musiken. Detta trots att han under tiden med Haunted i praktiken hade kunnat leva helt på musiken. Att ha ett vanligt jobb blir lite som att ha en fot kvar i verkligheten, samtidigt som en karriär som heltidsmusiker ju är högst osäker. När han var yngre och Face Down precis hade släppt debuten ”Mindfield” var det dock annorlunda:
   - Unga och naiva som vi var, gick vi ju på precis allt som vår manager lovade oss. Så jag ringde upp min chef och sa att ”Tjena, jag måste sticka till tandläkaren” , och så kom jag tillbaka två år senare. Eller egentligen, han hittade mig på ett bygge; ”Var fan har du varit?!” (skratt). ”Få hit nycklarna!”. Och sen så sökte jag faktiskt ett annat jobb när jag tyckte det var dags att börja jobba igen. Men min chef sabbade den anställningsintervjun eftersom jag hade lämnat honom som referens. Sen ringde han och frågade att ”Behöver du jobb eller?”, ”Ja”, ”Jamen kom hit då!”. Jag jobbar där än idag. Det har blivit 15 år minus 2 (ha, ha).

Det är hur som helst uppenbart att Marco i grunden har en väldigt bra relation till sin chef. Tre månaders ledighet för turné är sällan något problem, även om det knappast är vad det handlar om idag:
   - När jag lämnade Haunted så, förutom missbruket, var det ju så att jag skulle ha barn igen. Och till slut var jag aldrig ledig. Turnén flyttade med hem och då sa även min fru ifrån.

<< Tillbaka till Intervjuer | Fortsättning på intervjun >>