Identitetskrisen blev väg tillbaka.

Det visar sig att Marco efter avhoppet inte hade några som helst planer på att fortsätta med musik. Ett tillbakadraget liv med fru och tre barn var det han länge längtat efter. Turnéer och festande var ett avslutat kapitel. Sen en dag, när han såg hans polare på TV som spelade, kom lusten tillbaka. Han beskriver det som en abstinens efter musik och att stå på scen. Återföreningen av Face Down kom som en ren gudagåva. Bara en sån sak som att vara med i gemenskapen som ett band innebär är värt allt:
   - Ja det var verkligen skitskönt. Det kändes ju lite som att man kastade bort en identitet. Förut var jag den Marco som alla kände till som sångaren i Haunted. Plötsligt var jag bara Marco. Och nu fick jag en chans till. Eller många chanser egentligen.
Mot den bakgrund som Marco målar upp framstår det som om själva avhoppet egentligen inte var ett så svårt beslut. Att meddela de andra i bandet var desto knepigare:
   - Jag gjorde det på telefon. Det var helt enkelt för svårt att ställa sig inför alla rakt upp och ner, eftersom jag visste hur besvikna de skulle bli.
Enligt Marco är han dock bättre vän med sina forna bandkamrater än någonsin, och de har nästan mer kontakt idag än då. Det har också gått upp för de andra hur stora problemen verkligen var, vilket kanske gör det lättare att förlåta:
   - De visste väl att jag höll på och drog upp i näsan från och till, men inte hur mycket. Och så länge jag skötte mitt jobb var det ingen som blandade sig i.

Metal on-line.

En jobbig aspekt med att lyckas som musiker är att alla börjar tycka och spekulera en massa. Inte minst på otaliga hemsidor. Både Jocke och Marco, liksom undertecknad, är exempelvis inne på Blabbermouth relativt regelbundet. Och det märks att vissa hårda inlägg faktiskt tar rätt hårt på dem det berör:
   (MA): – Vissa har ju verkligen förmågan att skeva till saker hur mycket som helst.
   (JC): – Ja, det kan faktiskt sabba något kopiöst.
   MA): – Och det är väl det som är lite läskigt med nätet, att allting som vi skriver på vår hemsida i princip kan användas emot oss.
   (JC): – Du kanske inte har din mest politiskt korrekta dag liksom…
   (MA): – Men det finns mycket som är bra också. Nedladdning är ju ett sätt för oss att distribuera och nå ut med vår musik. Det var en kille i Sydafrika till exempel. Hans chans är ju att tanka ner skivan, eller vänta i fyra månader innan den eventuellt dyker upp där nere. Och jag tror ju att vi säljer skivorna ändå. Metalfolket är väldigt lojala köpare som vill ha bookleten och se vilka som står med på tacklistor och annat.
   (JC): – Jag tycker det är bra att skivbolagen har fått sig en spark i röven och faktiskt tvingas ge ett mervärde nu, exempelvis i form av en DVD. Man har ju ridit jävligt länge på CDn, som ju varit alldeles för dyr i förhållande till vad den kostar att tillverka.
   (MA): – Och för vår del har det som sagt varit ett jävligt bra sätt att nå ut. Demon har ju laddats ner ett antal tusen gånger redan.
Jag invänder att det faktiskt var betydligt roligare på den tiden när man fortfarande fick en fysisk demo i handen. Men grabbarna står på sig och menar att det för deras del är ett helt överlägset sätt att nå ut. De går så långt som att påstå att det inte är lika viktigt att vara ute och spela så ofta, eftersom alla ändå har tillgång till bandet jämt via hemsidan (I beg to differ!).

Ett jobb som är svårt att bli rik på.

Av ren nyfikenhet kommer jag in på vad man tjänar pengar på när man är ute och spelar, och i så fall hur mycket?
   - Ja, det är ju i huvudsak merchandise. Gagerna (några tusenlappar per person) käkas upp av hyra för buss och soppa och annat. Det finns en grej som heter ”float” (omkostnader), allt sånt käkar upp gaget blixtsnabbt.
Enstaka gig ger i allmänhet bättre pengar per gång än längre turnéer, men det är givetvis totalsumman man får titta på. Face Down kontrollerar själva all sin merchandise förutom den som avbildar skivkonvolutet, vilket tillhör skivbolaget. Så stöd scenen och köp mycket T-shirts gott folk.

Diskussionen glider in på huruvida skivbolagen får mer färdiga produktioner att jobba med, och därmed kommer undan kostnaden för inspelningen. General Surgery (Jockes hårt Carcass-grindande andra band) spelade exempelvis in stora delar av sin senaste platta i sovrummet. Och kanske blir det mer av den varan. De som drabbas värst är framförallt de som driver studios. Har man lite koll på datorer så kan man fixa till ett rätt bra ljud helt på egen hand menar Jocke:
   - Jag menar, en demo är inte riktigt en demo längre eftersom ljudet närmast är att likna vid en professionell inspelning. Det är inte riktigt som våra gamla demos.

Stockholms death metal scen.

Jocke var med ett band som hette Afflicted i början av 90-talet, som hann släppa otaliga demos samt två fullängdare på Nuclear Blast. Faktiskt lyssnade jag på ”Prodigal Sun” kvällen innan vår sammankomst, och konstaterade än en gång att demotaperna lät betydligt bättre än den grötiga debuten.
   - Ja, alla demos vi gjorde blev bättre än skivan.
(Vi avbryts av att Marco sitter och apskrattar åt en gammal Afflicted-bild jag har med mig från en plåtning nere i Vinterviken för en sisådär 15 år sedan.)
   - Såna där bilder finns tyvärr inte på Marco när han var långhårig.    - Jo, det finns en som jag har blivit så jävla hånad för, men det är hockeyfrilla ta mig fan. Katastrof! 89 klippte jag av mig håret, sen fick det vara.
   - Ja, det här är nog från 89. Nej 90 måste det vara eftersom Jeppe har Unleashed-tröja på sig och demon (”The Utter Dark”) kom ju 90.

Vi börjar prata om den sista, relativt okända, heavy metal-skivan med Afflicted som inte så lite påminner om Manowar. Men det var framförallt Jeppes och Filips grej, Jocke spelade bara på plattan och hade vid den tiden snarare hjärtat hos Proboscis som han var med i samtidigt. Vi konstaterar att plattan förmodligen kom aningen för tidigt för att få en ärlig chans. Därefter hoppade Jocke av och återstoden av Afflicted gjorde en kraftigt Slayer-influerad demo som vi alla är överens om var riktigt bra. Betydligt bättre än det Jocke var med och gjorde på slutet enligt honom själv.

<< Tillbaka till Intervjuer | Fortsättning på intervjun >>