Sentenceds sista färd har redan påbörjats, innan året har nått dess ände är resan slut. Sentenced kommer sänkas ner under jorden och kistan kommer att övertäckas av jord. Bandet är inte här för att stanna.

-   Att ha spelat in dessa album, att ha gjort något kreativt och unikt är något jag är mycket stolt över. Att ha klarat av att få denna succé som bandet har erhållit. Vi får många mängder av brev där det står att ha vi har betytt väldigt mycket för vissa och det är jättekul, förklarar han.
Ville Laihiala, bandets sångare, ringer upp mig från Century Medias kontor i Tyskland och han låter riktigt sleten. Med raspig och skrovlig röst tar han sig igenom mina frågor med svar som både är positiva och mer åt det ledsamma hållet. Nya skivan, "The Funeral Album" släpptes i maj och bandet har redan startat den turné som kommer att bli bandets övergång till den andra sidan. "The Funeral Album" är bandets avsked till fansen, 13 högklassiga spår ryms på plastbiten och när Ville berättar om albumet låter han nästan ledsen.
-   Det är ju vårt sista album, säger han tungt. Det sista. Smaka på orden, det sista. Det blir inget mer och bandet har noga gått ut med att det inte blir någon återförening, aldrig någonsin.
Men vad är egentligen "The Funeral Album"? Måhända att det är ett koncept för hela bandets undergång?
-   På sätt och vis är det ett koncept, men inte någon renodlad konceptplatta. Ville berättar att albumet är mer mångsidigt än tidigare releaser, men egentligen vill han inte jämföra.
-   Nej, jag vill inte jämföra med de tidigare. I och med att detta är vår sista platta känns det konstigt på något sätt. Det är ett nytt steg, mer personligt än någonsin och vi har även tagit med nya instrument som harmonika men även skedar och saxar kan man finna i ljudbilden.

Minnen från förr.

Som ett hårt turnerande band stöter man förr eller senare på problem - inställda spelningar, galna fans och dylikt. Sentenced är inget undantag och sångaren minns tydligt en spelning i staterna.
-   Vi hade åkt buss i 17 timmar till en festival som var belägen i Jersey. Då har något satanistband tydligen tänt eld på sin sångare och därigenom förstört en massa utrustning. Vi skulle ha spelat i 70 minuter men dessa reducerades till en kvart. Mitt intervjuoffer verkar inte särskilt nöjd över detta och återger istället ett minne som för bort tankarna från sorg och därmed skänker glädje. Året var 1995 och Ville kikade på en spelning med dåvarande Sentenced (Ville var inte sångare från början). Sångaren betedde sig konstigt och hade benen i kors. Helt plötsligt sprang han iväg till - vad som visade sig vara - toaletten för att lägga en kabel (eller kanske flera?) och vad gör bandet då? Jo, de börjar lira "The Trooper". Sångaren skrattar rått åt minnet.

<< Tillbaka till Intervjuer | Fortsättning på intervjun... >>